Rikard III på turné med Riksteatern

Det första jag tänker på är scenografin. Den är grå, svart och mycket rak. Stelsnygg. Det andra är skådespelarnas kläder, allt i skinn och färgerna är svart, grått och lite brunt. En stund vacklar jag mellan att tycka det är trist och att tycka att det är väldigt bra. Jag beslutar mig för att det är bra. Jag blir positivt överraskad av humorn och även av Rikard Wolffs rolltolkning och scenspråk som ligger någonstans mellan Jonas Gardell, Carl-Einar Häckner, Jack Sparrow och hyenorna i Lejonkungen.
   Rikard Wolff är en duktig skådespelare, det bör nämnas, men föreställningen har två andra stjärnor som strålar lite mer. Den största är Jens Ohlin som Catsby. Vilken närvaro! Jag finner mig själv stirrandes på denna man vid flera tillfällen då han bara står och betraktar det som händer på andra sidan av scenen. Jag småfnissar åt hans minimala, men geniala, mimik. Min andra stjärntitel går till Emil Almén som Buckingham, hans utseende och kroppsspråk må påminna rätt mycket om en rollspelsnörd eller överentusiastisk lajvare, men han hittar precis rätt med sin humoristiska tajming och sitt mycket trovärdiga skådespel.
   Därmed har jag inte sagt att resten av ensemblen är dålig. Däremot kan jag tycka att det är trist att kvinnorna har fått sådana tråkiga roller: Gråt, var lite arg, ändra dig sedan och gift dig med honom, bli mördad… Eller, gråt, var lite arg, ändra dig sedan och gift bort din dotter med honom. Skådespelarna är duktiga. Varför inte ge lite roligare och mer genusmedveten regi? Jag menar, 45 % av originalpjäsen är borta enligt regissören själv. Varför inte ge lite annan regi till kvinnorna så jämställdhetssfaktorn passar bättre för en publik år 2006?
   En stor behållning för mig är annars också de fantastiska morden. Jag älskar alla lösningar, att det inte fegas. Man får se samtliga mord. Och snyggt är det. Jag ville ha mer!
   Den andra november kommer uppsättningen tillbaka till Umeå. Då ska jag se den igen.