Han började skriva de första sidorna redan för arton år sedan, men först nu har den kommit ut, Rikard Wolffs praktexemplar till självbiografi på drygt 450 sidor inklusive ett digert material av privata bilder och en drös smaskiga anekdoter från teatervärldens bak- och framsida. Och, som om det inte vore nog, också en cd-skiva med hans Greatest hits från många års skivutgivning som bonus.
Det är en familjär, underhållande och lättsam läsning Sveriges mest folkkära diva bjuder på och där ett kapitel inte alltför sällan kan avslutas med ett avväpnande ”tralala”, vilket för den skull inte förtar de mörka sidor som också förekommer i boken. Som när Wolff beskriver det medeltida skandaldecennium där homofobin florerade fritt på Stockholms gator och aids betraktades som pesten och de homosexuellas straff, det vill säga ett väldigt nära 1980-tal.
Rikard Wolff tillhör den generation som uppfostrades till att inte besvära sina föräldrar. På så sätt kan boken ses som en retroaktiv upprättelse, ett sätt att få återberätta sitt liv utan skygglappar:
– Jag har aldrig stört mina föräldrar, men jag måste ha rätt att få berätta min historia. Boken har blivit ett sätt att få göra det, som han säger i horisontellt läge när Nummer ringer upp, för dagen drabbad av ett besvärligt astmaanfall men för den skull inte beredd att ställa in intervjun.
Sin egen historia eller inte. Ändå är bokens huvudpersoner lika mycket Rikard Wolffs föräldrar som han själv. Mamman med sin frustrerade sorg över att ha fastnat i hemmafrufällan, hon som ville vara kvar ute i yrkeslivet som hon älskade och inte stå vid spisen och snyta näsor. Också pappa ingenjörens lakoniskt torra dagboksanteckningar (”Lika fint väder”) som utgör bokens röda linje, han som ständigt var ute och reste och kom hem med de perfekta presenterna, men kanske inte alltid var så bra på att ge fysisk kärlek och uppmuntran. På så sätt fungerar boken också som ett lackmuspapper doppat i ett 60-tal i skarven mellan konservativ traditionalism och en annalkande 68-revolution med feministrörelsen och hippiegenerationen väntande runt knuten.
Hösten 2011. Varför blev det en självbiografisk bok just nu?
– Jag började med den redan -93, när pappa dog, jag gick i terapi och sökte en känsla av ensamhet. Så det var väl tre saker som utlöste själva skrivandet, men så blev den liggande.
Hur kommer det sig?
– Därför att när jag väl var klar med den så trodde jag inte att jag skulle kunna publicera den, bland annat med hänsyn till mamma. Men så levde hon tjugo år till och vår relation förändrades och hon tog ett nytt grepp om sitt liv samtidigt som jag fick barn 2005, vilket gav mig ett annat perspektiv på föräldraskapet som jag inte hade på 90-talet. Så nu handlar boken lika mycket om mig som relationen barnet – föräldern, hur svårt det är att vara att förälder och hur ändligt livet är.
Det var din mamma som kallade dig för Rikitikitavi, som boken också heter. Varför det?
– Det var väl efter Rudyard Kiplings novell med samma namn, men jag tror inte hon någonsin läste den!
Men hann din mamma läsa manuset till din bok?
– Nej, men jag återberättade delar av den för henne. Hon såg också allt källmaterial. Min mamma var inte så förtjust i att gräva i det förflutna, men jag tycker att som barn måste man själv ta det ansvaret. Däremot skulle jag aldrig ha tvingat henne att läsa boken. Det grundläggande i relationen barnet – föräldern är ofta att barnet har rätt. Därför ska föräldrar inte skuldbelägga sina barn.
Har det fungerat som terapi för dig att skriva boken?
– Nja, kanske. Jag genomlevde ett stort drama med min mamma som på många sätt själv var väldigt dramatisk. Bland annat brände hon alla brev från min pappa.
– Hos oss existerade den slutna familjens drama. På pappas sida fanns det enormt mycket sorg – man fick inte tala om något – medan mamma slet som ett djur för natt få familjelivet att gå ihop. Tillsammans bildade de en allians. Ofta bildar föräldrarna en pakt mot barnen för att skydda den heliga familjen. Så kanske är boken ett sätt att bearbeta det.
Du har en internationell familjebakgrund med bland annat farmor som var från Tyskland. Har du aldrig drömt om en utlandskarriär? Du skulle ju passa som handen i handsken i Piafs Paris!
– Nej, faktiskt inte. Jag är väldigt folkhemsk av mig. Det passar mig och det kan jag inte vara utomlands. Den har blivit in identitet. Den och det judiska och det homosexuella. Men också det heterosexuella. Min identitet är helt enkelt den sammansatta sidan. Många vill annars exploatera bara en, som: ”Åh, jag är bög”.
En viktig del i boken som du beskriver är annars inställningen till homosexuella på 80-talet, när aids genererade en större hysteri än svininfluensan för två år sedan. Bland annat upplevde du det som att en läkare på SÖS tänkte ”gå hem och dö” när du sökte för odefinierbara utslag på kroppen i samband med repetitionerna av I Lusthuset på Stockholms Stadsteater. Stämmer det?
– Ja, även om han inte sa så uttryckligen så blev han blev jätteskärrad. Han var nyutexaminerad och visste inte vad han skulle göra så han skickade bara hem mig igen. Det var en tidsanda som jag var tvungen att berätta om i boken, en tid när man som bög var en undermänniska i Sverige, någon man inte skulle ta hand om.
Men är det bättre att vara bög idag?
– För femton år sedan var ju aids en dödlig sjukdom, i dag finns det bromsmediciner och på så sätt har många det bättre, men man ska vara extremt observant på att homofobin i likhet med rasism och kvinnoförakt är grundläggande fundament i den patriarkala kultur vi lever i – och som man blir inte av med.
Du skrev ju en debattartikel i våras i Expressen där du menar att bögar inte får riktiga roller på teatern. Men vad hände egentligen sen? Har du erbjudits någon roll som Kung Lear efter det?
– Man ska inte göra sig en illusion om att vi på bara ett decennium har utplånat 2 000 år av patriarkat, men däremot har det ju hänt en del inom lagstiftning och chefsrekrytering. Men jag är inte så intresserad av att vara debattör. Jag ville bara väcka frågan för att Lars Ring och jag har talat om den i flera år (Svenska Dagbladets teaterkritiker Lars Ring och Wolff höll också ett seminarium med rubriken ”Bög –vad spelar det för roll” under Teaterdagarna i maj, reds amn). Men det är verkligen en blind fläck, detta hur man inom teatern rollbesätter och bedömer människor enligt den gamla könsmaktsordningen där man gärna får gå neråt men inte uppåt. Det vill säga, en man får spela kvinna och en straight får spela bög, men inte tvärtom. Och längst ner har vi de lesbiska kvinnorna. Inom dans-, musik-, och musikalvärlden är man däremot öppet bög på ett helt annat sätt.
– Sen har jag fått göra de där rollerna ändå, så det är ingen stor fråga för mig personligen. Jag vill bara tänka för den nya generationen, den som drömmer om allt. Ska de också gå in i fällan som jag och bara få spela bög? Det vore kul om de fick välja istället.
Din bok genomsyras av en oerhörd ödmjukhet. Jag kan inte se någonting av divighet trots att du själv har spelat så många divor på scenen. Är du så ödmjuk i verkligheten?
– Ödmjukhet är respekt för mig. Respekt tycker jag handlar om att se till allas våra svårigheter och tillkortakommanden. Jag är inte särskilt ödmjuk på en principiell grund, men det är utsatt att vara skådespelare och jag försöker göra så gott jag kan. I mitt jobb har jag träffat så oerhört många trevliga människor, men också kantstötta som är upptagna av olika försvarsmekanismer. En del tar till droger och preparat. Det handlar om att skydda sin kärna.
Vissa partier i boken är så poetiskt skrivna, som vore de sångtexter. Är det sånger och finns de då med på cd:n som medföljer boken?
– Nej, där finns en sammanställning av olika låtar jag gjort tidigare genom åren och som jag nämner i boken, låtar med självbiografisk grund. I höst åker jag ut på turné med dem.
Fotnot
Falling in love again heter konserten som har premiär den 12 oktober i Göteborg för att sedan gå ut på Sverigeturné till över tretton orter (se turnéplanen).
Loading ...
