Riks Drama: Ett vackert barn

"Born originals, how comes it to pass that we all die copies?", skrev författaren Edward Young redan i början av 1700-talet. Young menade förstås vår karaktär. Men idag, drygt 300 år senare, gäller frågeställningen lika mycket vår fysiska kropp.

En far (Iwar Wiklander) visar sig inte bara ha en son, utan flera exakta kopior varav en är originalet (alla gestaltade av Fredrik Evers). Men snart märker vi att själen ändå skiljer dem åt.
   Brittiska dramatikern Caryl Churchills pjäs A Number, som på svenska i översättning av Einar Heckscher fått titeln Ett vackert barn, handlar på ett yttre plan om just genforskningens mörka sidor, dess moraliska och etiska komplikation om man enbart ser till scenariot att den skulle hamna i ”onda händer” och inte användas till gott – som att förhindra ärftliga, obotliga sjukdomar. På ett mer centralt plan belyser den miljöfrågan; vad formar en identitet? Hur mycket av barnets personlighet är sociologiskt respektive genetiskt betingat?
   Genforskningsdebatten tycker jag personligen känns mindre het. Den har ju pågått så länge nu. Grovt räknat sedan 1950-talet. Mer intressant är den sociologiska aspekten med tanke på att det just nu pågår en debatt i svensk dagspress beträffande barnuppfostran. Jag tänker dels på den om s k curlingföräldrar, föräldrar som blir sina barns slavar och gör dem osäkra och identitetslösa, dels på ett följdspår som i sin tur berör hur mycket barnets föräldrar egentligen påverkar dess utveckling. Personligen har jag flera i min närhet som har mist en biologisk mamma eller pappa redan innan två års ålder men som ändå till karaktären har blivit nästan kopior av den bortgångna föräldern. Mycket märkligt.
   Frågan man slutligen och sist ställer sig efter att ha sett Ett vackert barn är helt enkelt av andlig karaktär: Kan själen klonas?

Ylva Lagercrantz