Riks Drama-turné: Någon kommer att komma

Jon Fosse smyger in kvinnans oro som ett mantra i texten, en besvärjelse, på en gång psykologiskt trovärdig och, som språkligt uttryck, förhöjt till ett poetiskt plan. Att säga orden rätt på scen måste vara ohyggligt svårt. Att få motspelaren att svara på dem utan att dialogen förlorar sin vardaglighet och utan att förvandla poesin till kvinnlig hysteri, måste vara lika svårt.
   I Eirik Stubøs regi på Riksteatern lyckas det. Irma Schultz spelar kvinnan, Ingvar Haggren mannen. Hon säger orden lite undrande, som om kvinnan samtidigt frågade sig: Kanske är det just det jag hoppas på? Att någon ska komma. Ibland talar hon uppfordrande, som om hon ville tala om för sin man att: det här måste vi ta itu med! Innebörden blir klar först när vi får lära känna hans oresonliga svartsjuka.
   Men framför allt tycks kvinnan lyssna inåt, till sin egen röst, till ljudet av mantrat. Och sådana är Fosses människor: de är mer främmande för sig själva än för varandra. De hör sig själv tala och vet inte varför det sägs och av vem.
Hos Irma Schultz syns dessa motsägelser även i kroppsspråket: när ”Någon” till slut kommer rör kvinnan inte en min inför främlingens klumpiga närmanden. Ändå är hennes stela avvisande laddat av erotik. Förvånad erotik. Jo, sånt finns – i en välregisserad Fosse-pjäs.