Istället för scenografi i vanlig mening hänger en stor elektronikskylt från taket. De varmt gula bokstäverna som jagat över displayen och presenterat den aktuella spelplatsen – ”Läkarmottagning. En blek eftermiddag” – slocknar plötsligt. Uppsättningens musikaliska tema rullar igång och på ljusskylten presenteras skådespelarna i takt med att de släntrar in: Åsa Persson (Dora) Eva Millberg (Doras mor) och så vidare. Det är roligt och rappt och slår an tonen till det drama som följer.
Mycket av nazisternas rashygien byggde på teorier av schweiziska läkare som förrförra seklet trodde sig kunna förbättra samhället genom strikt kontroll av barnalstringen. Den unge, schweiziske dramatikern Lukas Bärfuss förutsatte sig i denna pjäs att undersöka dessa ”världsförbättrare” ihop med tvångssteriliseringen av psykiskt sjuka i sitt hemland, övergrepp som fortsatte ända fram till 1974 (lagen om tvångssterilisering utmönstrades ur svensk lag två år senare).
Våra föräldrars sexuella neuroser är långt mer ett idédrama än en psykologisk fallstudie, replikerna är lite skruvade, förenklade och opersonliga. Man kan tycka att Bärfuss pjäs är ytlig med tanke på det fruktansvärt allvarliga ämnesvalet, men i en intervju förklarar han att han vill vara ett slags storskalig fenomenolog – han vill inte leta efter sanningar under ytan, utan bara betrakta världen förbehållslöst.
Föräldrarnas neuros
Det enda som egentligen sker med Dora när medicineringen avslutas är att hon efter att ha varit apatisk ”vill knulla”. Hennes förändring är alls inte uppseendeväckande – och där har Bärfuss, och i ännu högre grad regissören Melanie Mederlind, en poäng. Mot slutet säger modern att det inte ens går att föreställa sig en frisk Dora – med rosig hy och smal midja, en Dora som inte skriker, som är ren, utan fläckar på blusen, ränder i trosorna – vilket bryter mot vad publiken ser. För vad som dyker upp är en tämligen normal, ovanligt rättfram, men ändå resonabel kvinna. Det är föräldrarnas neurotiska förhållande till sexualiteten som gör Dora outhärdlig. Vad som efter hand blir synligt är att Dora liknar dem: hon gör samma saker som sina föräldrar, men utan att skämmas för det.
Det rör sig om förstklassigt teater: Mederlind är kreativ och uppsättningen är hennes verk, hon styr den mjukt och gör det bra, hon har deltagit i översättningen och hon har gjort en korresponderande och effektiv scenografi och kostym ihop med Marie Olsson.
Det finns ingenting banbrytande med föreställningen eller dramatiken, men som helhet lyfter ändå uppsättningen Riksteatern till toppen. Våra föräldrars sexuella neuroser är en teaterhändelse att glädjas åt, men med ett innehåll som var och en får ta ansvar för i efterhand.
Loading ...
