Riksteatern: Fedra

TEATER. Titeln är Fedra, men kunde lika gärna varit Hippolytos. En ung man med en väldig pappaskugga över sig: den store hjälten Theseus. Med en nyupptäckt kärlek till förbjudna frukten, prinsessan Aricia. Och med styvmodern Fedra som efter år av uttryckt hat plötsligt bekänner sin kärlek till honom.

Scenografin, signerad Kari Gravklev, är avskalat ljusgrå. Rena väggar med utfällbara stolar, ett hårt obevekligt ljus faller ovanifrån och målar mörka skuggor under ögonen. En maktkamp utspelas i dramat, men iscensättningens kamp är redan avgjord: det är texten som har makten. För spelet framåt, flyttar skådespelarna som spelpjäser på scenen, de utfällbara stolarna ger scenerierna en känsla av matematisk exakthet.
Det går snabbt. Fedra on speed. Ibland så snabbt att texten tappas mellan stolarna och aldrig når ut till publiken. Rasar fram och står liksom för sig själv, behöver inga skådespelares uttryck. Jon Fosse har skrivit en egen version av Racines text, skippat alexandrinerna och trängt in i kärnan.
När den speedade texten och skådespeleriet smälter samman på scenen är Eirik Stubøs uppsättning helt enkelt underbar. Göran Ragnerstam som kung Theseus är en av dem som behärskar den strama spelstilen perfekt. Får återhållsamheten att gnistra. När det inte funkar är det mindre bra. Orden rasar fram och en superkoncentrerad skådespelare säger fram dem. Men de förblir två enheter. Då känns spelet, förflyttningarna, stilen – snyggt men ändå – viktigare än det som berättas.

Malin Palmqvist