Riksteatern: Krig

Temat är klassiskt: Mannen återvänder från kriget och finner hustrun i friarnas händer, i armarna på älskaren eller, som hos Norén, bara förändrad, kall, nästan fientlig. Kriget förändrar människorna och i Noréns gruvliga krigsvision – i ett obestämt Balkan – stapplar den hemvändande hjälten omkring som en bländad Odysseus-Oidipus i sista stadiet. När nu hustrun inte vill dela säng med honom borde väl åtminstone äldsta dottern kunna runka av honom? Hon som, i praktiken, försörjer familjen genom att i kvällningen åka in till stan. ”Ryssarna är värst”, säger hon, och tillägger nästan stolt: ”amerikanerna behandlar oss som horor!”
   Fransmannen Gildas Milin regisserar denna danse macabre där några av de starkaste scenerna faktiskt är ordlösa: yngsta dotterns egendomligt koreograferade lek till exempel: Ett fingerat bombanfall där barnets valpiga språng övergår i det lemlästade offrets spasmer.
Men Gildas Milin har också ansträngt sig för att undvika den platta realism som lurar i det naturalistiska innehållet: han speedar upp dialogen, demonstrerar automatiken i det som sägs och sker.
Själv hade jag önskat en långsammare mekanik som lämnat mer utrymme för tomheten kring orden. Endast Göran Ragnerstam, med sin karaktäristiska intonation, lyckas på allvar lyfta upp sina repliker från vardagslivets smärttröskel. Hos Norén gör det ofta ont på ett mer ödesdigert sätt än annars. Den plågan – med påföljande rening – drabbas jag inte riktigt av i denna uppsättning.