I Nummers webb-tv-intervju säger Thorsten Flinck att han hoppas på att publiken är välvillig till hans återkomst som scenregissör. Och OM jag är.
Så välvillig att jag inte blir förargad när dörrarna öppnar en halvtimme efter utsatt tid. Så välvillig att jag godtar förklaringen att förseningen beror på att en skådespelare tvingats åka och sy ett finger.
Välviljan gör att jag suggereras av inledningens utdragna ljudspel där Adolf Hitlers röst avlöses av Martin Luther Kings ”I have a dream” och radiorapporten om mordet på Olof Palme.
Till och med när det stiliserat förstorade skådespeleriet inte gör Peter Weiss rimmade ramsor bättre rättvisa än ett studentspex bestämmer jag mig välvilligt för att det här är en form som Keve Hjelm-adepten Flinck snart kommer att bryta. Inom kort kommer han att gripa tag i essensen i moraliteten om Kasper Rosenröd och med uppriktighet göra den till en samtida saga om ondska och maktbalans.
Men icke. Istället för att förfärad följa hur en familj går mot ett blodigt öde, börjar jag plötsligt fundera över varför jag känner mig så lurad. Är det här ett skämt?
Natt med gäster i Flincks tappning ger mig inga krokar att hugga på, ingen upplevelse av att texten tas på allvar, inga insikter. Mest av allt kämpar jag med lusten att resa mig upp och gå hem och läsa snälla sagor för min sjuka son.
Det tar emot att skriva den här recensionen. Jag märker att den blir personlig. För arton år sedan arbetade jag med Thorsten Flinck och imponerades av hur dedikerad teatern han var. För fem år sedan, vid den tidpunkt då han väl just hade påbörjat det han kallar sin egen uppmontering efter en rikskänd nedmontering, besökte han mitt kök. En innerlig konstnärssjäl övertygade även den gången.
Men nu – jag vet inte. Blev projektet att sätta en hel föreställning i sjön för stort? Eller gick hans genialitet mig alldeles över huvudet denna gång? Jag cyklar mållös därifrån och sörjer att en respekterad konstnär har sjunkit i min aktning. Men okej, välvilja är jag beredd att visa även nästa gång.
Loading ...
