På franska heter Victor Hugos roman Notre-Dame de Paris, och Bo-Ruben Hedwalls stundom sublima scenografi, känsligt ljussatt av Torkel Blomkvist, låter just katedralens massiva tegelmassa omsluta dramats huvudpersoner.
Dessa är ringaren Quasimodo, hans fosterfar prästen Claude Frollo och Esmeralda, vars uppdykande rubbar balansen i deras komplexa relation.
Även om Marie Lindqvist endast genomförde en akt på premiären på grund av en skada lyckades hon skapa ”sin” Esmeralda. Trots att Per Isberg begår misstaget att försöka skildra alla Esmeraldas relationer, vilket splittrar såväl rollen som baletten. Men Lindqvist hanterar detta kaos med suverän skicklighet och hängivenhet.
I motsats till Esmeralda är rollerna Quasimodo och Claude Frollo riktiga läckerbitar där Isberg verkligen visar vad han kan. Quasimodo gestaltas på ett smärtsamt inkännande sätt av Jens Rosén som ger minsta gest en innebörd, och Brendan Collins gör sitt livs rolltolkning som den motsägelsefulle prästen Claude Frollo.
I scenerna med dessa tre fungerar koreografi och musik fantastiskt. Däremellan finns en del transportsträckor där både koreografi och musik irrar bort sig i konventionernas träskmarker. Här skulle en dramaturg/regissör (till exempel Ludvig Josephson som borde ha medverkat i baletten och inte bara i programbladet) ha kunnat göra stor skillnad.
Balettens svaga punkt är ensemblescenerna. Det är som om Isberg jagar efter rörelsen som en fotbollsspelare jagar efter bollen – utan att få kontroll över den. Kåren virvlar och hoppar fram och tillbaka över scenen och till slut får jag lust att hojta: ”Stanna! Våga möta stillheten! Låt rörelsen klinga ut!” Varför använda skickliga dansare som statister – för så oprofilerade känns kårens partier. Istället för att använda färre dansare och låta dem göra något meningsfullt?
Ringaren i Notre-Dame är lyckad men ändå ett av Isbergs mest ojämna verk, här varvas svindlande moment med kraschlandningar. Jag får en känsla av att det ytterst beror på att Isberg inte helt vågar lita på sina egna idéer. Därför vill jag avsluta min recension med uppmaningen: Yes, you can!.
Loading ...
