Vad är dekadens? För norske koreografen Jo Strømgren är det Zarah Leanders gamla tyska schlagers, framförda mot en bakgrund som signalerar badort och sorglöst överklassliv. Ensembledansen är som i 1930-talets showfilmer, fast inte i svartvitt utan i sprakande neonfärger.
Det finns inte så lite ironi i titeln Herzschmerz. ”Vad har ni att känna er så sentimentala över?”, tycks Strømgren säga, och kontrasterar den blaserat romantiska melankolin med dans som uttrycker naken smärta och verklig sorg utan kitschig retorik.
Några direkta anspelningar på nazismen förekommer inte i verket. Men man kan ändå tänka att dess poäng är att somliga dansar och sjunger under klacken, medan andra verkligen lider och dör. Man kan tänka på både koncentrationslägeroffer och krigsskadade.
För den belgiske koreografen Wim Vandekeybus är det den gamla sagan om kung Oidipus som är dekadens. ”Jag är skammens black beast” säger den olycklige när han just ska till att blända sig själv. Dan Langeborg gör en mycket pojkaktig Oidipus, som en tonårshjälte, men hans förtvivlan känns ända ut i salongen.
Black Biist är del två i Göteborgsoperans Dekadens-beställning till de två koreograferna, och avgjort den intressantare delen.
Vandekeybus excellerar i olikformade uttryck. Verket är som en kombination av antikt drama och dansperformance, med mängder av populärkulturella citat, som dock är tillräckligt originella för att vara konstnärligt ojämförbara.
Sfinxens klippa är en klättervägg där dansare i röda dräkter formar ett krypande, slingrande kusligt monster. Herden är en kvinna med långt ljust hår, sittande i rullstol, medan de olika budbärarna är mc-bud respektive cirkusjätte på styltor.
Det finns så mycket att titta på i Vandekeybus drama att man nästan glömmer bort att lyssna på texten och se vilken tolkning han och textförfattaren Jan Decorte egentligen gör av Sofokles grymma skröna.
Som tur är lugnar koreografen/regissören ner alltsammans då och då, som till exempel när Iokaste håller sin monolog i absolut tystnad, mörker och stillhet. Sanningssägaren Teiresias, som här kallas ”Tim-esias” och spelas av ingen mindre än Timo Nieminen, vandrar runt med en flickvän som klippt ur ett mangamagasin.
Det deklamatoriska språket är en märklig slang eller dialekt, som en blandning av Gustaf Fröding och Mirja Unge, vilket får mytens poesi att låta en aning bonnig. Men det är antagligen just det som är meningen.
Black Biist är en mäktig och rockig Oidipusvariant som verkligen svänger, med elgitarr som grundinstrument, men också med mycket slagverk på scen. Verket hade med fördel kunnat visas som en egen, fristående helaftonsföreställning, och lika gärna på en talteater som på operan. Dansuttrycken är inte huvudsaken, men även de är synnerligen varierade. Ibland är det rentav som om de dansar Riverdance i Thebe.
Loading ...
