Rivierans guldgossar handlar om två bedragare som härjar på franska Rivieran. Freddy Benson (Robert Gustafsson) är en skojare som lurar till sig småpengar genom påhittade historier. Lawrence Jameson (Loa Falkman) är en ytterst välpolerad och elegant charmör som skickligt ”sol och vårar” rika damer på större belopp. Efter en kort period av ofrivilligt samarbete ingår dom ett vad –som går ut på att förloraren måste lämna guldgruvan och vinnaren ensam får husera bland de amerikanska rikekvinnorna.
Med en ömsom mossig dialog, och dansnummer som ibland känns mer som transportsträckor än som fräck underhållning, blir Rivierans guldgossar en väldigt svajig föreställning. Varken skämten, charmen eller spänningen når hela vägen fram. Trots att hovsångaren Loa Falkman bitvis tar i så man får ståpäls och Suzanne Reuter överraskar med att faktiskt kunna sjunga hyfsat bra, så är det riktigt plågsamt när Robert Gustafsson öppnar munnen. I ett försök att dölja det faktum att han inte kan sjunga brister han istället ut i en rätt dålig Sune Mang-imitation där han mest vrålar och pratsjunger.
Det finns förvisso några guldkorn, som den färggranna dekoren, den smarta scenografin och en del kvicka och syrliga kommentarer som roar rejält. Robert Gustafssons gummikropp som far och flänger på ett högst onaturligt sätt blir också imponerande kul, om än en smula bekant. Men mycket mer än så blir det inte. Jag sitter och hoppas att något ska hända i andra akten. Något som kan lyfta allt. Men det enda som händer är att Loa sjunger med mer än de två procent av sin röstkapacitet han använde i första akten. Det blir som en champagne utan bubblor – eller kanske mer som en berg-och-dalbana utan pirr i magen.
Som ”sol och vårare” handlar det om att ge folk vad dom vill ha. Jag känner mig snuvad på den magiska föreställning jag trodde jag skulle få. ”Allt är inte guld som glimmar” och i fallet Rivierans guldgossar har det tyvärr smugits in lite kattguld.
Kuriosa
När filmen visades första gången 1964 med bla Marlon Brandon som Freddy. I den andra filmatiseringen från 1988 var David Bowie och Mick Jagger tilltänkta i huvudrollerna. Båda tackade ja men tvingades sedan hoppa av projektet och lotterna slutligen föll på Steve Martin och Michael Caine.
Loading ...
