Vingligare färd får man leta efter. Men huj, vad det går, vilken språklig schvung! Dorota Maslowskas Två fattiga rumäner som talar polska är ett roaddrama om två utfestade varelser som försöker lifta vidare.
Vilka de är, var de har varit och vart de egentligen är på väg hör till det som döljer sig i de mardrömslager som Maslowska rullar fram.
Att gestalta bilfärder på scen kräver kreativ regi. För Natalie Ringler, som också gjorde Maslowskas Metallflickan på Teater Galeasen i Stockholm i våras, är det inga problem. Sverigepremiären för pjäsen på Folkteaterns Vita scen är listigt flexibel och ligger tätt inpå asfalten.
Karin Linds scenbild innesluter åskådarna, som klaustrofobiskt delaktiga vittnen till Parchas (Daniel Larsson) och Ginas (Sanna Hultman) attacker på de förare de vill ha lift med. Vidder hägrar som projektioner i fjärran, men asfalten har begränsande linjer, som uppsättningen överför på tillvaron.
Det är språket och spelet som styr färden. Ledaren är Daniel Larsson. Han gör en fräck, utspejsad kille där infallen blixtrar lika oförutsett som ett åskväder till havs. I takt med att drogerna klingar av förändras tonläget, men inte skådespelarens auktoritet. Det är en show att beundra.
Sanna Hultmans Gina är en tjejtrasa som det mesta vacklar för. Rollen har inte alls samma svängrum som Parchas, men Hultman visar de darriga djup som finns. Paret är inga rumäner, nationaliteten är bara en rest från maskeraden de kommer från.
Kim Lantz, Anders Granell och Elisabeth Göransson är rörliga sekundanter i parets spel. De glider in på asfalten med ekipage och röster som ger dramat en reflekterande grundklang.
I Maslowskas lager krockar identitet, etnicitet, landsbygd, stad, pengar, fattigdom, kärlek, svek och tv-seriens ställföreträdande verklighet. För att ta några exempel. Det blir en brygd full av svärta och humor.
Loading ...
