CHANDLER
(en regissör på dekis):
/…/ den måste ha en teknisk skavank inuti. Dom här apparaterna är fulla med en massa glapp överallt, dom pajar jämt. Varför i helvete skrattade den?
ADAM
(”wannabe”-regissör):
Ni hörde väl vad hon sa. Hon tyckte det var roligt.
CHANDLER
Inte ”hon”. Den är en det. Den är en diskmaskin. Den är en golvbonare. Den är en torktumlare. Nåt mer är den inte.
(AKT 1 SCEN 2)
Alan Ayckbourns senaste pjäs, Komisk talang, utspelas i en tv-studio där såpoperor bokstavligen spelas in på löpande band. Men till skillnad från vanliga såpor, är skådespelarna utbytta mot robotar, ”aktroider”, som programmerats in för olika roller.
Jacie Triplethree (Eva Röse) heter en kvinnlig robot som plötsligt flippar ut totalt; skrattar spontant, pimplar rödtjut, bråkar med horor och lyckas få komediförfattaren Adam (Jakob Eklund) upptänd som ett tomtebloss – trots sitt mekaniska inre.
Seriös komedi
Det här är andra gången regissör Agneta Ehrensvärd tar sig an en Alan Ayckbourn-pjäs. Hon har tidigare regisserat hans Osynliga vänner, också på Dramaten.
Vad är det som får dig att tända så på just Ayckbourn?
– Man känner att det finns ett djupt och stort samhällsengagemang hos honom. Sedan finns där alltid en botten i hans rollfigurer, vilket gör hans dramatik väldigt rolig att jobba med.
– Också har han ju en sådan skruv, en känsla för situationer!
Vad handlar pjäsen om för dig?
– Det är så mycket, så det är svårt att svara på. Men där finns ett klart Pygmaliontema med Adam som tycker sig märka ett spår av äkta humor hos aktroiden Jacie, vilken han till varje pris vill utveckla. Hon förklarar visserligen att hon är en robot, men Adam blir ändå handlöst förälskad. Hjärnan på honom har liksom upphört att fungera eftersom hon är så otroligt lik en människa. Alltså, vad är en människa – och var går gränsen? Hur långt kan tekniken gå?
Där finns också en otroligt märklig mediamogul som vägrar att tala och som säkert är 100 år gammal. Vem är han för dig?
– En maktmänniska som är så excentrisk att han väljer bort att tala och som till varje pris vill erövra sin ålder. Han kan ses som en Hugh Hefffner, Larry Flynt – eller Michael Jackson. I slutet av pjäsen ger han en robot makten bara för att det roar honom.
Och hur ska man tolka det?
– Ja, det är ju inte riktigt normalt, en farlig tanke. Att vi inte är herrar över våra egna liv, utan mer och mer är i händerna på maskiner. Det gör oss så handikappade. Som nu, när växeln här på Dramaten är paj och man måste skicka efter reservdelar från Frankrike för att få den att funka igen.
Unga skådespelare med kvalitet
Sedan finns det ytterligare en röd tråd, den om skådespelaryrket. Är det ”robotar” vi får se på scenen i framtiden, avtrubbade slentrianaktörer?
– Det tror jag faktiskt inte.
Och varför inte det?
– Därför att jag tycker att de unga människor som jag har arbetat med, och som kommer direkt från scenskolan, har en enastående förmåga att förena både känsla och intellekt.
– Dessutom tycker jag att dom är kroppsmedvetna. Det beror säkert på att musiken har fått ett stort inflytande i våra liv. Jag är mycket imponerad av dem!
Skrattets gåta
Är det svårt att regissera komedier?
– Det är en jättesvår fråga… Oj, hur ska jag uttrycka mig. Alltså, har man skådespelare som har en komisk talang, så måste man mötas. Det är ett givande och ett tagande. Ser jag ett lillfinger som rör sig, så måste jag kunna ta tillvara på det och säga att, Wow, det där är bra, det måste vi utveckla! Sedan handlar det mycket om rytm och känsla.
Kräver scenen en särskild slags humor som inte går att uttrycka på exempelvis tv?
– Nej, antingen är det roligt eller inte, tycker jag. Vare sig det är på tv eller teatern. Sedan är det oerhört personligt vad man skrattar åt. Det märker jag just när jag för ett resonemang med skådespelarna i föreställningen.
Vilken publik vänder sig Komisk talang till?
– Jag tror att den är ganska bred i sitt tilltal. När vi gjorde Osynliga vänner, sade Ayckbourn att ”Fler barn till vuxenteatern och fler vuxna till barnteatern”. Det måste finnas en blandning, gränserna börjar luckras upp och det tycker jag är viktigt.
Är det finare att regissera tragedi än komedi på Dramaten?
– Nej, det tror jag inte att någon här tycker. Det har snarare med kvaliteten på texten att göra. Ayckbourn är ju en stor dramatiker som adlades 1997. Det är klart att man ska spela sådana!
Loading ...
