1950-talet tycks ständigt vara på tapeten. Årtiondet står för rebellerna, de hippa frisyrerna, de coola kläderna och framför allt för den förföriska rock’n’rollen. Så när en musikal om rocksångaren Buddy Holly med Brolle i huvudrollen sätts upp i Stockholm känns det som en hit redan innan premiären. Det blir dock inte fullt så sprakande som jag väntat mig.
The Buddy Holly Musical handlar om Buddys korta kometkarriär i 1950-talets USA. En succéhistoria kantad av listettor som fick ett tragiskt slut efter bara tre år, då Holly omkom i en flygolycka.
Brolle borde vara som klippt och skuren för huvudrollen, men hans Buddy blir aningen för Brollefierad, med kraftig norrlandsbrytning och ett icke-skådespeleri som ibland kan kännas befriande, men oftast platt. När det handlar om sång glänser dock ”Broddy”.
En annan sångare som imponerar är Anna Sise i rollen som artisten Miss Chocolate. Hennes magnifika pipa sprider en enorm soulglädje i säsongen när hon för ett slag förvandlar Göta Lejon till Apollo Theatre i Harlem. Robert Carlsson (som spelar managern och radioprataren Hipockets Duncan) och Putte Nelsson (pianisten från Så ska det låta, här i rollen som en annan artist på Apollo) tar naturligt för sig på scen med härligt överdrivna manér som känns väldigt tidstrogna.
Men hitsen radas upp, nästan per automatik. Handlingen däremellan är trivial. Det är tydligt att musiken ska stå i centrum och ingenting annat. Men jag vill ju veta mer om Buddy. Vem var han? Och varför gick han ombord på det där planet trots att han lovat sin fru att aldrig flyga? Det får vi aldrig veta. Däremot avslöjas varför Buddy envisades med att bära sina karaktäristiska glasögon.
I slutet övergår musikalen till att bli konsert och ett tiotal hits från Buddys korta karriär betas av, för att sedan avbrytas lika abrupt som Buddy Hollys liv. Där sitter jag och inser att jag tyvärr varit kvar i 2000-talet hela tiden.
Loading ...
