Stoppards pjäs lånar några bra och dramatiska historier från verkligheten. I Prag: det mytomspunna tjeckiska rockbandet Plastic People of The Universe som, utan någon från början uttalat politisk agenda, genom att hävda sin rätt att få vara långhåriga och spela kreativ rock inspirerade Václav Havel, Charta 77 och kampen för mänskliga rättigheter. Och i Cambridge: den lika mytomspunne Syd Barrett, psykedelisk hippiegud, utslängd första frontfigur i Pink Floyd och här symbol för en utanförskaplig och flippad dropoutmentalitet ställd mot Thatchererans konservatism.
De skrivs in i berättelsen om ett par dissidenter i Prag och en universitetsfamilj i Cambridge, och slår an tonerna för pjäsens diskussion om frihet och förtryck, musik och politik, hjärta och hjärna.
Stoppards brittiskt välsmorda och intelligenta text förvaltas väl av ensemblen. Gerhard Hoberstorfer, Lennart Jähkel, Katarina Ewerlöf, Nadja Weiss, Lena Nilsson med flera pratar sig rakknivsskarpt och torrt humoristiskt igenom tre decennier, låter sina rollkaraktärer tjusigt väva samman Sapfo och marxistisk teori med tillvarons relationer och förluster.
Pratar var ordet. De musikaliska referenserna duggar tätt i dialogen, men spelet känns märkligt omusikaliskt och pinnstelt. Möjligen är tanken att uttrycka att det här är en samling cerebrala personer som lever sin akademiska eller politisk-teoretiska analys, men det svänger på tok för lite för att leva upp till pjäsens namn. Jag tror helt enkelt inte på passionen för musiken när den reducerats till korta klipp använda som pausmarkörer och rekvisita.
Diskussionen om musikens kraft – som politisk eller apolitisk – är intressant och aktuell men det här blir i slutänden mest en kompetent och elegant trevlighetsterapi om fyrtiotalisternas självbild och den där ”vänsterns besvikelse” som det redan snackats så mycket om. När alla dessutom får varandra på slutet kväver jag en gäspning, medan den medelålders mannen bredvid diskret klappar takten till Rolling Stones Satisfaction mot kostymbyxan.
Loading ...
