Vi har sett mycket av en ny sorts komedi på sistone. Den tyska sorten, som vill oroa lika mycket som roa, vara intelligent och experimentell, kanske lite absurt mörk, och där dramatikernamnen ofta stavas Marius von Mayenburg eller Roland Schimmelpfennig.
Och har vi inte hört allt mer musik på teatern? I ett grepp där musiknummer, precis som i musikalgenren, spelar en större roll än som stämningsförstärkare i bakgrunden. Titta på Alexander Mørk-Eidems bearbetning av De tre musketörerna till rockteater buren av 1980-talshits på Stockholms stadsteater.
Någonstans däremellan kan man kanske placera in den schweiziske men Tysklandsbaserade musikdramatikern Erik Gedeon, vars verk Ingvar!, som just nu spelas på Malmö stadsteater, har definierats som en postdramatisk musikal. Hans pensionärsjippo Evigt ung, som har dragit in över norra Europa och fick sin Sverigepremiär på Värmlandsoperan i somras, sätts nu även upp på Uppsala stadsteater.
Vi känner igen Mirja Burlin, Göran Engman, Robin Keller, Kettil Medelius, Aksel Morisse och Maria Sundbom … men ändå inte. Grå hy, rynkor och skäggvårtor, glesa vita hårtestar. Året är nämligen 2051. Stadsteatern har blivit ålderdomshem och dess skådespelare spelar sig själva som darriga åldringar med käpp och rullator.
Sköterskan (Elisabeth Wernesjö) vill sjunga Gullan Bornemark-visor men gamlingarna vill vråla gamla rockhits – och gör det så fort syster Elisabeth har lämnat rummet.
Det är väl ungefär det. För Evigt ung har ingen handling att tala om, bara en ramhandling – med betoning på ram. Det är snarare ett musikaliskt program, en hitparad av sönderspelade oldies som Joan Jetts I love rock’n’roll, Alphavilles Forever young och Gloria Gaynors I will survive. Framförda med övertydlig skakighet, prutt- och proteshumor, om än vältajmat akrobatiskt.
Men med premiären förlagd till en vecka då tidningarna har fyllts av avslöjanden om missförhållanden inom äldrevården borde väl Gedeons förmodade poäng om att äldre ”också är människor” landa ganska bra i maggropen?
Nja, för detta uppsåt framstår Evigt ung i Olle Törnqvists snälla uppsättning som alltför tunn, allvarsstänken alltför få och humorskruven liksom för löst åtdragen. Lite som att kalla pensionärsdans för ”russindisco” och vänta sig att folk ska gapflabba. Det blir mestadels smågulligt klyschtrams med tämligen hög pinsamhetspuls.
Loading ...
