Rocky horror show på Göteborgsoperan

I stället för varulvar och zombies utgjordes monstergalleriet i Richard O’Briens pjäs av transor, fnask och sexuellt ambivalenta muskelpullor. Pjäsens protagonister – den moraliskt rättrådiga hjälten Brad och hans försiktiga fästmö Janet – korrumperas av mötet med avvikarna, lär sig att njuta och experimentera med sin sexualitet. I pjäsens slutscen tumlar de runt i en ormgrop, endast iförda raffset och nätstrumpor.
   Kommersiellt resultat? Supersuccé. Att pjäsen egentligen smiskar upp allt vad heteronormativitet heter tycktes spela mindre roll, publiken var av allt att döma blind för musikalens subversiva budskap, roades mest av snusket.
   Göteborgsoperans Skövdeuppsättning, regisserad och bearbetad av Rikard Bergqvist, satsar mindre på subversivitet och mer på ett klart definierat budskap. Det lyder: perversion är bra. Knulla som du vill med vem du behagar. Let your body decide. Inte mig emot. Jag nickar instämmande på varje punkt.

Bergqvists kardinalfel är att han neutraliserar, för att inte säga tillintetgör, pjäsens radikalitet med en nyskriven ramberättelse. Händelseutvecklingen i originalet frammanas nämligen – i ironisk b-filmsanda – av en kriminolog med, som det brukar heta, traditionella värderingar. Hans funktion är att förfasa sig över utsvävningarna i professor Frank’n’Furters libertinnäste, inta rollen som publikens ställföreträdande samvete.
   I Bergqvists uppsättning har kriminologen bytts ut mot ett programledarpar, som redan i pjäsens inledningsscen avslöjar att det vi kommer att få se är en experimentell dokusåpa, att hela grejen är riggad. Clashen mellan det sexuellt radikala och det konservativt normativa blir därmed bara ett iscensatt spel, inget av det vi ser behöver vi ta på allvar. Förutom att greppet är fantasilöst – hur länge ska svenska regissörer använda just dokusåpan som någon slags symbol för samtidens moraliska kollaps – snuddar det dessutom farligt nära det reaktionära.
   Transan Frank’n’furter, butlern Riff Raff och pilska Magenta reduceras ju enbart till, av tv-kanalen utvalda, pjäser i ett kommersiellt spel och blir därför harmlösa. Där O’Brian leker med våra föreställningar om monster och samhällshot cementerar Bergqvist istället sina avvikare som freaks, vars enda syfte är att hotta upp tempot i dokusåpan.
   Således är uppsättningen i Skövde en rätt splittrad grej. Skådespelarna – med en fenomenal Fredrik Lycke i täten – må kräla över scenen och jucka mot publikens fejjor hur mycket de vill. Slutresultatet blir, lik förbannat, en rätt sexualfobisk upplevelse.