Röd Gubbe på Länsteatern i Örebro

Jim är partiledare för miljöpartiet, sarkastisk och sårbar på samma gång, med en fästmö som älskar musiken mer än honom. Befriad från humor påstår han likväl att han är en skojig man. Tim är en naiv kroppsbyggare som gärna visar upp sina muskler i en påtvingad självsäkerhet. Slutligen har vi Tom, en nyhetsuppläsare i radio, en neutral man med neutrala åsikter, med en röst så trevlig att hans lyssnare blir värmda i själen. Hans leende är däremot halvt vansinnigt. Dessa tre cirklar runt varandra i hetsiga samtal. Diskussionerna blir komiska i sin meningslöshet, man märker ord, grälar, pratar muskler, filosoferar. I likhet med I väntan på Godot är det absurt. Men om Beckett ville visa tillvarons meningslöshet, verkar Stig Larsson tycka att livet har mening om man lyckas skapa kontakt.   Längtan efter närhet finns hos karaktärerna. En rent sexuell attraktion, särskilt mellan den barnsliga Tim och den överanalyserande Jim antyds också. Men det är svårt att nå fram till varandra när man är rädd för intimitet. Kanske lyckas de på slutet, kanske inte. Ofta förstår jag ingenting och det är säkert meningen. Vi skrattar och rörs ibland åt de galna resonemangen. Men pjäsen är lite för lång, (1 timme och en kvart) för att bara innehålla nonsensspråk.
   Rollprestationerna är fantastiska, särkskilt Sofia Rönnegård och Sannamari Patjas är övertygande som män. Veronica Björnstrand blir ibland överdriven men hennes roll är också den mest karikerade, något som regissören Adam Stone understryker. Han är annars bra på tajming, men ibland låter han figurerna röra sig lite för mycket. För att vara en pjäs som bara innehåller samtal blir det lite väl mycket balett över det hela.