Ojämn dubbeldebut

 Å ena sidan ett drömläge – att på scen kunna förverkliga och fullfölja de intentioner man haft med sin text, men å andra sidan en ömtålig balansgång mellan den egna visionen i den skrivna texten och dess materialisering i ett scenspråk som bär.
   Rummet, det enda som handlingen utspelar sig i, är rött som blod, som kärlek, som eld. Pjäsens huvudperson är en nybliven 30-åring, Mari, som nyligen kommit hem från Italien där hon förlorat sin pojkvän under tumultartade omständigheter. Hon vill nu själv, väl förberedd, göra en sista resa i sitt liv. Men livet vill annorlunda: hennes vänner och mamma kommer objudna hem för att fira henne. Men vad är det man firar egentligen? Är det födelsedagsbarnet eller dricker man skål med sina egna minnen, illusioner och tillkortakommanden?  Ett virrvarr av livslögner och svek virvlar emot oss. Replikerna korsar varandra, glider förbi och slätas över i bästa Norén-anda. Ibland når de dock inte riktigt fram – då framhäver skådespelarnas vardagsdiktion inte textens inneboende sprängkraft utan hamnar på kollisionskurs med den. Tittaren försätts då i ett vakuum där det är lätt att tappa orienteringen. Ett komplext och intensivt rörelseschema på scenen förtätar förnimmelsen men avleder ibland uppmärksamheten från det underliggande skeendet.
   Tina Lenne gör en intressant debut som dramatiker men jag skulle gärna se en annan regissör tampas med hennes text i framtiden.