Röda Havet 2 på Stockholms stadsteater

Man säger att det är omöjligt att gå tillbaka i tiden, kanske är det sant men man kan återuppväcka det förflutna genom att konfrontera dået med nuet. Det är vad Egerbladh/Smeds gör när Ann Petrén betraktar stora flimrande bilder av sig själv och Françoise Joyce i fonden av scenen och konstaterar att det där är ju vi (för tjugo år sedan).
   Men Röda Havet 2 är igen övning i retrospektivt navelskådande utan väl förankrad i nuet, till exempel genom associationer till nutidens heminredningsbesatthet (i motsats till vad titeln antyder utspelar sig verket i ett hem). Nuets närvaro känns befriande, och befriar gör också den nytillkomna Meta Velander som representerar ett slags tidlös anarkism. Det är de tre starka kvinnorna som är verkets behållning – att följa hur de mejslar ut nya spår i verket och hur de lotsar publiken in i ett tidsmässigt djupseende är en ren njutning.
   Kvinnan Anitas längtan till havet kontrasteras mot hemmets förutsägbarhet – här finns allt även om hon inte alltid hittar det. Kanske har hennes längtan till havet blivit svagare med tiden, på samma sätt som männen blivit färre. De många männen är reducerade till sonen, en förbipasserande nomad. Men det går lika bra ändå, och kanske är det lärdomen av tidens gång, det nödvändiga blir kvar medan allt annat spolas bort.