Föregående års Tjechovfeber på rikets scener fortsätter och det rödnästa kompaniet 123 Schtunk tar sig nu, efter sin William Shakespeare-svit, an Onkel Vanja.
Inledningsvis ljuder en språkkurs i ryska i salongen. Så kommer hela ensemblen ut på scen och presenterar sig en och en. Det är charmigt och tokroligt från första stund när skådespelares villkor och vedermödor blottläggs. Direkt väljs några kids på första bänk ut att bli föreställningens tacksamma hackkycklingar.
Med Tjechovs landsortsdrama om livsval och gömda drömmar på familjegodset som ramverk pågår sedan en nasal improvisationslek i två akter som får publiken att bokstavligen tjuta av skratt. Det var länge sedan jag upplevde ett sådant direkt gensvar, publikkontakten är slående.
Men, som den Schtunkoskuld jag var, höll jag mig något avvaktande. Jag är vanligtvis inget stort fan av interaktivitet med publiken på det ståuppvis som mest innebär förlöjligande och ofrivilligt strålkastarljus.
Det som Schtunk gör fungerar dock just på grund av balansakten mellan utförandet av det klassiska dramat och den improviserade dissekeringen av detsamma, vilket leder till utsvävningar av de mest oväntade slag.
Vi stöter på såväl Måns Zelmerlöv som Gunvald Larsson och en och annan karaktär från gamla tiders svenska pilsnerfilmer. Formen öppnar dock också upp för en del mindre lyckade scenlösningar och smått enerverande upprepningar. Att medvetet tappa text är roligt max två gånger.
Lasse Beischer – kompaniets vd – här i rollen som den hale doktor Astrov, besitter en förmåga att totalt fånga sin publik. Energin i rummet intensifieras i varje scen han medverkar i.
De tre övriga, Josefine Andersson, Maria Simonsson och Henri Kokko matchar honom väl och gör fina porträtt och gulligt skeva musikaliska nummer.
Avväpnande och respektfullt fortsätter Schtunk sin resa genom en litterär kanon. Tjechovs melankoli svävar över clownerierna och sorgen är aldrig långt borta. 123 Schtunk levererar skickligt det skratt som både fastnar i halsen och utmynnar i gapflabb. Jag kapitulerar.