Rogerdockan, Elvisdockan och Tigerman – Teater Lilith

Hat, vrede, skam och sorg. Känslorna är påträngande starka när Teater Liliths Elin Lundgren spelar dockteater på dödligt allvar. Framträdandet balanserar mellan performance och teatermonolog, det naket vita scenrummet gör det omöjligt att distansera sig från utspelet. Rollfiguren växlar mellan könspositioner. Men oföränderlig tycks upplevelsen vara, att priset för varje erkännande är förnedring och underkastelse.
   Trots att rollfiguren skriker efter ordning är det gränslöshet som tematiseras. Vädjanden övergår i trots och raseri, som drabbar såväl det talande, vacklande jaget som de manliga dockfigurernas förstockade stumhet och dumhet. Identifikationsobjekt och begärsobjekt är lika. Alla relationer tycks präglade av ”sår och stryptag”. Den otäckt skärande skärpan i Elin Lundgrens framträdande är som sagt omöjlig att värja sig emot, men samtidigt är det som om expressiviteten blir så omåttligt stark att helhetsintrycket blir utspritt. De tankar föreställningen lämnar hos åskådaren känns som resterna efter en explosion.