Ett av Martina Montelius viktigaste ögonblick av allvar i livet, var när hon fick en publik att skratta. Hon gick i andra klass och stod på scen under skolans julfest. En sketch skulle spelas upp, men alla replikerna var plötsligt som bortblåsta ur huvudet. Då improviserade den skygga 8-åringen fram ett framträdande. Och gjorde knallsuccé.
– Jag var oerhört blyg som barn, pratade inte med någon utanför hemmet. I skolan gick jag ensam kring den tomma fotbollsplanen i utkanten av skolgården, medan livet pågick bland de andra barnen. Också de vuxna hade accepterat min isolering. Att sedan jag – det ökända miffot – med humorns hjälp bröt igenom plexiglaset mellan mig och andra, var helt avgörande. Jag var inte dömd till ett liv med permanent kontaktlöshet.
Därför har det roliga alltid varit på blodigt allvar för Martina Montelius. Som chef och arbetsledare på Allan Edwalls Teater Brunnsgatan fyra i Stockholm kan hon flamsa med kollegerna. På kvällarna är det barnens behov som gäller. Men sedan, när alla somnat, rullar det stora allvaret in.
– Det är därför jag inte sover så mycket på nätterna. Den tiden på dygnet är jag jätteallvarlig. Sitter ensam och läser böcker och tittar ut genom fönstret, ut över det mörka torget i Vällingby, med de lysande skyltarna utanför begravningsbyrån och hamburgerrestaurangen …
På teatern kan man experimentera med branta hopp mellan allvar och humor, eftersom de hänger ihop, konstaterar Martina Montelius. Man kan spela ett allvarligt drama av Anton Tjechov som en fars, och se vad som händer. I regel börjar publiken gråta.
– Allvaret i texten finns ju kvar, trots den komiska regin. Och så är det ju i livet också. I mina sorgligaste ögonblick har det ofta hänt något som fått alla att plötsligt börja skratta. Man får blixtbelysning på allt, mitt i det hemska händer något kul, och då kommer man på; vi har ju i alla fall varandra.
Hon tror inte att vår tids fokusering på heminredning och yta har gjort folk mindre allvarliga. Vi har alla ett behov att reflektera över existentiella frågor, tror hon. Och att fler låter döpa sina barn och gifter sig i kyrkan nu för tiden handlar mindre om borgerlighet och mer om en längtan efter allvar.
– Människor vill åt den där känslan man får i en kyrka. Stillheten, friden. Man behöver inte vara religiös för att uppleva det. Stämningen liknar faktiskt den som finns på en teater. Ingen musik i bakgrunden, ett avskalat rum, fritt från distraktioner.
Själv kallar hon sig ”smygreligiös”. Som barn uppfostrades hon utan tydliga regler, och i brist på dessa, tror hon själv, konstruerade hon en egen religion. Uppväxten präglades i stället av jazz och politik. När hon var tio år följde hon med på nattklubbar där modern (poeten Kristina Lugn) var engagerad i något framträdande. Martina Montelius älskade jazzmusikerna. De var allvarliga på ett intressant sätt.
– Efter konserten kunde de prata med mig. På precis samma sätt som till en vuxen. Ingen tillgjordhet. Bara respektfullt allvar.
* Texten är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 12.2013
* I Vi-podden kan du höra Martina Montelius samtala kring ordet allvar med Tomas Andersson Wij och kulturredaktör Nina Solomin. Lyssna här!
Loading ...
