Just när man trodde att teatern hade tagit klivet från den naturalistiska familjedramatiken in i en mer experimentell (läs spännande) tidsålder dänger Stockholms stadsteater till med en ultrapsykologisk äktenskapsthriller av rysansvärd kaliber. Jubilaren August Strindberg må jubla i sin grav – här tecknas äktenskapets fängsel i vinterns kanske ruskigaste, men också roligaste plåga.
Edward (Lennart Hjulström) och Alice (Gunilla Nyroos) har tassat runt på sin brittiska heltäckningsmatta, druckit sitt eftermiddagste och levt som gifta i 33 år. Sammanlagt har Edward ägnat över ett av dessa åt att lösa korsord, ett faktum som driver Alice till vansinne. Hon vill prata, leva ett äktenskap på riktigt, nå under ytan, älska. Fullt förståeliga önskemål förstås. Ändå är det rätt svårt att stå ut med hennes gnälliga haranger, ständigt på bettet som hon är för att hitta en rest av parets passerade passion.
Historieläraren Edward är av sävligare natur, men med en pyramidal fantasilöshet och ett till synes omåttligt ointresse av allt som står utanför honom själv. Som svar på Alice böner om kärleksförklaringar menar han att kärleken är underförstådd. Sen menar han att allt är slut. En dag efter morgonmässan rapporterar han att han har blivit förälskad och ska byta Alice mot Angela.
Alice lämnas kvar i ett liv tömt på mening. 32-årige sonen Jamie (Richard Forsgren) får ta hand om resterna av en mor och agera biktfader för sin far. Precis som, kan man tänka, dramatikern William Nicholson fick göra vid skilsmässan mellan sina egna föräldrar, verklighetens Edward och Alice. En plågsam medlarroll, som får Richard Forsgrens långa kropp att nästan detonera av plåga.
Lennart Hjulström och Gunilla Nyroos, själva ett par sedan flera decennier, gör Edward och Alice uppriktigt och autentiskt, Bengt Ohlssons översättning är slagkraftig och humoristisk och Eva Bergman har regisserat Nicholsons pjäs följsamt, ibland drastiskt. Hon tar ett privat grepp, gräver sig in i trions djupaste hemligheter, men tar också vara på de replikskiften som leder tankarna mot större moraliska dilemman och existentiella funderingar.
För de finns där, i denna annars, för många, högst igenkänningsbara text. Edward sviker på samma sätt som de franska soldaterna vid reträtten från Moskva 1812, genom att lämna svaga kamrater att dö för att garantera sin egen överlevnad. Alice konstaterar ödesmättat att det man är räddast för alltid kommer i kapp än. Den självvalda ensamheten må vara ljuv, men den ofrivilliga smärtar in i märgen.
Äktenskapet på Stockholms stadsteater är ingen världsomvälvande dramatik, men uppsättningen är en välspelad påminnelse om att även ett rätt mossigt äktenskapsdrama kan beröra om det görs på fullaste allvar.