I den amerikanska tv-showen Kids say the darndest things svarade barn näpet på ”vuxna” frågor till publikens förtjusning. När John Ajvide Lindqvist och Tomas Alfredson baserar sin föreställning Ett informellt samtal om den nuvarande situationen, på ett omfångsrikt intervjumaterial med barn som spånat kring jobbet på ett kontor, undviker de gulligheterna.
Hur kommunicerar barn egentligen och när övergår deras fria associationer och lust att skapa egna ord, oväntade sammansättningar och meningsbyggnader i den vuxnes positionerande, korrekthet och ängsliga omskrivningar? Och vad händer när man låter dessa vuxna ordagrant använda deras språk? Det är detta som duon Alfredson/Lindqvist undersöker i sin iscensättning.
Efter fem vuxnas ordinärt stela hälsningsritual, tar ett högst informellt samtal vid kring det stora sammanträdesbord som står i scenens centrum. En lätt absurd Eugène Ionesco–stämning infinner sig när barnets till synes naiva uttryckssätt, som i sin tur ofta efterapar vuxenvärldens, poppar ur munnarna på Dramatenrävarna.
De vuxna i sina ”kostymskor” strävar efter futtigheter. Deras göromål verkar, i denna iscensättning, så meningslösa. Kryssa i rapporter med sin chefspenna och skriva saker i böcker. Det roliga uppstår givetvis i diskrepansen (inget ord de använder) mellan den basala barnvokabulären med sin egen logik och scenografen Jan Lundbergs korrekt estetiskt utformade spelplats. ”Du är den dåligaste samarbetaren jag har haft”. Eller mer kärnfullt: ”Du är ful!” Vid det här bordet utspelar sig själva undertexten till vilket styrelsemöte som helst.
Som teaterpublik söker man gärna en dramaturgisk struktur och framåtrörelse. Förvånande ofta växer också små sammanhang fram ur fragmenten. Lika ofta blir det ”God dag yxskaft”. Men ur nonsens skapas ändå betydelser. I karaktärernas samarbete kring ett odefinierat projekt uppstår maktkamper om chefsstolen, det löneförhandlas om timpenningar på 2000 kr, men någon kan lika gärna börja berätta om en tänkdröm eller visa en bild på sin kanin.
Jennie Silfverhjelms monomaniska monolog när hon avslöjat en ”smugrökare” är storartad. Jan Waldekranz lyser som oberäknelig chef så länge det varar. Irene Lindh kryddar, med obefintlig tajming, samtalet med hemmasnickrade filosofier och morbida utfall. Detta medan Ivan Mathias Petersson är en prestigelös sköning med inbillad datakoll.
”Det blir inte roligare än så här”, säger den lite drömske Per Mattson, men när karaktärerna turas om att dra poänglösa vitsar om tomater och bananer som går över gatan fnissar undertecknad så att tårarna rinner.
Det finns något filosofiskt vackert och demokratiskt i att låta barns ocensurerade citat inta nationalscenen. Alfredson och Lindqvist har med värme, intelligens och avväpnande humor polerat fram en liten pärla om barnet i oss alla. Enkelt uttryckt – gå och titta på den!
Loading ...
