Man får hoppas att Tristan (Lars Cleveman) och Isolde (Annalena Persson) har knäskydd under tunikorna, för här är det mycket studsande upp och ner på hårda trägolv. Ingen mjuk stoppning varken här eller där i Göteborgsoperans uppsättning av Richard Wagners über-romantiska kärleksdrama. Livet är kargt och grått och passionens röda låga kan bara flämta till, ack så kort, innan den brutalt släcks ner för evigt.
De medeltida keltiska ädlingarna Tristan och Isolde kan inte få varandra. Men en kärleksdryck får deras passion att slå ut i full blom och efter det kan de inte längre dölja sitt brinnande begär. Isoldes giftermål med Tristans morbror kung Marke blir bara ett skådespel. I själva verket träffas de älskande tu varje natt tills de blir brutalt upptäckta och till slut dör, förstås i varandras armar.
Regissören Wilhelm Carlsson och under förra året bortgångne scenografen Peter Lundquist har placerat dessa svallande känslor i ett stramt landskap, vilket lyfter fram den hjärtskärande historien ännu mera. Jag brukar irritera mig på dagens modernistiska operatrend, där raka linjer i gråskala massproduceras, men här görs det med konstnärlig finess och poetisk fingertoppskänsla. När hela scenen öppnas upp mot en gigantisk stjärnhimmel i andra aktens ”sex-scen” är det hisnande vackert. Passionen framhävs med minimalism. Tristan och Isoldes kärleksextas uttrycks genom att de ligger hand i hand på golvet och bara sakta lyfter armarna mot himlen. Sublimt.
Efter att de druckit den magiska drycken vet Tristan och Isolde inte längre var de är, vilka de är. När de tvingas isär förvandlas de till toviga galningar med vilda blickar. Det är blodisande trovärdigt. Man förstår redan där att de aldrig mera kan komma tillbaka till ett ”normalt” liv. Att allt är slut. Eller har just börjat.
När supertenoren Lars Cleveman i rollen som Tristan kommer tillbaka till Sverige från Wagners Bayreuth har han hittat en ny pastellnyans på höjden som verkligen klär honom. Det är mycket flott när hans buttra Kapten Haddock-uppenbarelse till slut brister ut i ett leende då kärleken fått honom i sin makt. Annalena Perssons Isolde är larger-than-life. Hennes röst rymmer både förakt, passion och mildhet. Hennes trollkunniga kammarjungfru Brangäne görs av fantastiska Katarina Karnéus, med en självklar stämma, som flödar som milt kolsyrat brunnsvatten.
Också orkestern under Stefan Lanos ledning har hittat pastellfärgerna i Wagners musik. Och Mats Almgren som den svikne kung Marke ger ny betydelse till begreppet egalisering – hans tonfärg är exakt likadan oavsett var i skalan han sjunger. Det är nästan skrämmande perfekt.
Några stolpigheter på scen drar ner helhetsintrycket, liksom att sångarna ibland dränks av orkestern. Men i övrigt är det en storslagen föreställning, som ger utrymme för den filosofiska bottnen i Wagners allkonstverk.
* Läs också Nummers recension av Wagneroperan Den flygande holländaren på Folkoperan här.
Loading ...
