I ett klassikerglatt teaterutbud är frågan om hur man behandlar det sönderspelade alltid aktuell. Att få paussnacket att inte låta ”Varför sätter man upp den här i dag?”, utan i stället ”Denna uppsättning sa mig något nytt” och allra helst ”Äntligen förstår jag den här pjäsen”.
Väljer man historisk insikt och autenticitet eller moderniserad nutidsförankring? Att exeperimentera och komplicera, eller att skala av och tydliggöra?
När Dalateatern gör sin version av en världens kändaste kärlekshistoria är det inte helt solklart vilka val man gjort. Anslaget går längs spåret visa, förklara och förstå: prologen har blivit en pedagogisk och kontaktsökande ”Shakespearemarknad” där publiken före föreställningen gratisshoppar blankverskunskaper, makt- och hierarkidiskussioner och snurrar på ett lyckohjul som bjuder på olika definitioner av våld. Själva föreställningen fortsätter nertonat traditionellt.
Carolina Wolff har klätt skådespelarna i en intetsägande, förenklad renässanskostym i vagt urban, plåtgrå skala. Och regissören Pontus Plaenge låter dem mestadels gestalta historien liksom rakt upp och ner. Förvecklingarna har rätats en smula, text strukits och ordvitsar piggats upp. För att frilägga budskapet: med kärlek mot våld.
Med främst ungdomar som tilltänkt publik – och med gymnasieelever i vissa biroller – ligger betoningen på styrkan i den unga revolten och förälskelsen. Och de är de bästa ögonblicken. När Romeo (Måns Clausen) närapå ber tjejerna på första raden om hjälp med flirtandet, när metrosexuelle Mercutio (Patrik Pettersson) inspirerat kombinerar grabbiga styrkeuppvisningar med vältalig fjollighet, och när The Cures ”Lets go to bed” pärlar i omarrangerad stämsång.
Men det moderna och lekande draget, som tar fasta på det tonåriga hos Shakespeare, hade kunnat ges större plats. Nu hittar vissa av scenerna en nutida närvaro, andra fastnar i en lite gammaldags skolföreställnings gestaltande historieberättande.