Det piper till i en telefon, och intrigen är därmed igång. SMS från Soppero är baserad på Ann-Helen Laestadius roman med samma namn och är egentligen en klockren parafras på William Shakespeares dunderpjäs om kärlek, Romeo och Julia. Precis som i förlagan står nämligen släktfejden i vägen för romansen då halvsamen Agnes från Solna förälskar sig i Henrik från Övre Soppero.
För den som trevar sig fram i den svenska geografin så är nu detta en by nordost om Kiruna längs E45 med runt 200 invånare. En vacker och oansenlig håla, med andra ord. Eller motsvarande ett par trappuppgångar i något större hyreshus i Solna, om jämförelsen tillåts. Men allt beror förstås på perspektivet. I pjäsen är och förblir Soppero alltings epicentrum.
Agnes har sina rötter här och återvänder med sin mor en sommar. Men Henriks mamma tycker inte att Agnes är god nog. Flickan kommer ju bara hit för att leka same på semestern, och dessutom finns en gammal oförätt släkterna emellan. Men som alltid är kärleken stark, vacker och omöjlig att betvinga.
Nu är det inte de djupt kvalitativa rolltolkningarna som är bärande i Lena Mossegårds föreställning, snarare berättandet och dess kontext. Jag menar, bara att åka de 35 milen från Luleå till Kiruna en klar höstdag ger en slags skiftning i min själ. För en kirunabo är det kanske inte så märkvärdigt, det kan jag förstå. Alla är vi hemmablinda. Men det allt mer ödelagda landskapet påverkar mig. Det blir allt glesare mellan gårdarna, liksom att Giron sámi teáhters lokal är intim, anspråkslös och mottagandet personligt.
Här månas också om en anspråkslös spelstil – naken, skör och ärlig – som funnits i många tidigare föreställningar på Giron sámi teáhter. Skådespelet är som en slags omsorgsfullt tillagad kaffeost med jojk. Det är då heller inte det minsta pittoreskt eller utstuderat – det är inte så jag menar – utan naturligt och nära.
Så frambringas alltså denna kärlekshistoria, med samisk berättartradition som fond. Det är i fantasin allegorin utspelar sig. För själva scenrummet är oerhört avskalat. Man kan knappast ens kalla det för en scenografi bortsett från en matta på golvet och trappan i fonden som också tjänstgör som xylofon. Likväl ser jag Soppero framför mig. Kan till och med skönja köksinredningen hemma hos Henriks elaka mamma, och känna kaffedoften.
Mest är det Anna Åsdell och Paul Ol Jona Utsi som representerar den här organiska spelstilen. Men då rollbytena är många blir hoppen ibland lite för långa. Exempelvis verkar Maxida Märak få kämpa för att hitta in i rollen som Agnes mamma. Gestaltningen liknar ibland mer en frustrerad 17-åring än medelålders mor.
Men alla sådana eventuella brister kompenseras av den här innerligheten jag har försökt beskriva. I Finland finns begreppet kvällsskådespelare om någon som är mer än amatör, men inte har anammat Jarl-Kulle-sje-ljuds-s. Precis så uppfattar jag ensemblen med alla dess förtjänster.
Försoningens andar fyller sedan lokalen med det lyckliga slutet, tårögt och utdraget som på amerikansk film. Som när ett enda höstlöv faller till marken.
* Läs också Nummers notis om oron kring den samiska scenkonsten här.
Loading ...
