På premiären var det glädjande nog gott om barn i publiken, och min sjuåriga dotter i stolen bredvid vill att pappa ska hålla handen när grådvärgarna kommer. Scen och verklighet flyter ihop. Barnen är knäpptysta i två timmar. Dottern till och med frågar om Skalle-Per dog på riktigt när Mikael Odhag låter sista andetaget lämna kroppen.
Här finns alltså en rejäl på-riktigt-faktor. Bäst i föreställningen är den intelligenta kombinationen av regi-scenografi. Jarl Lindblad står för hela paletten. Snyggt och enkelt växlas mellan Mattisborg, skog, älv och björngrotta.
Roligt också att det satsas resurser på barnteater, då våra småttingar emellanåt får lite för mycket kappsäcksteater.
Maja Runeberg är hemvändare, kan man säga. En förlorad dotter som återvänt till Luleå efter att ha varit ute i stora vida världen med scenskola i Malmö och spel på bland annat Länsteatern i Örebro. Nu gör hon Ronja, som på nåt märkligt vis förpliktar. Med en sådan stark förlaga i filmatiseringen – som majoriteten av barnen förmodligen redan sett sex gånger om – blir teaterversionen ändå lite som en lillasyster trots alla sina lyckade komponenter.
”Det var inte som det skulle vara på flera ställen”, kommenterar dottern efteråt. Filmversionen är som ett facit. En oerhört stark barnikon.
Samma dilemma möter Roger Storm som Mattis. Han har Börje Ahlstedt emot sig i denna tungviktsmatch och lyckas inte riktigt få till den där bullrigt uppblåsta och samtidigt lilla och sårbara.
Kuriosa: Ronja och Birk – Maja Runeberg och Anton Raukola – spelade amatörteater tillsammans i Luleå under tonåren. Då var pjäsen Vi betalar inte, vi betalar inte. Nu möts de igen som proffs i en härlig show som gör det mesta rätt.
Och ska man ändå försvara det här skådespelet så är det väl med att barnen nu får se att teater kan vara lika levande, och nästan lika gripande som Tage Danielssons filmrutor från 1984.
Loading ...
