Det lär vara så att Gunilla Röör längtat efter att få göra rollen som Rickard III ända sedan hon gick på scenskolan. Det syns. I Gunnar Ekmans fartygsinspirerade amfiteaterscenografi av korroderad plåt intrigerar och domderar Gunilla Röör med det särpräglade kroppsspråk som kännetecknat den onde, vanställde Rickard i en rad uppsättningar av Shakespeares populära och blodiga kungadrama. På 2000-talet har vi i Stockholm kunnat se Reine Brynolfsson, Pontus Stenshäll och Rikard Wolff halta och huka sig under tyrannens puckelrygg och det Gunilla Röör nu gör är en lyckad, teatral sammanfattning av rollen med precis lika fettstripigt hår som nämnda herrar, men med högre klackar på stövlarna och extra mycket glimt i ögat.
Röör gör en svåröverträffad entré på en gul, mekanisk gunghäst vevande med piskan som vore hon tecknad av Disney. Hennes Rickard läspar på Dramatenvis och slirar obetalbart på vokalerna så att galghumorn gärna förtar tragedin: ”Uuut med liiiiket!”
I andra akten blir tonen dock allvarligare, vilket understryks genom pitchade, realistiska ljudeffekter och laddat dramatiserande musikslingor, men även om Gunilla Röör regerar långt innan Rickard kröns är detta inte enbart hennes show.
Den resterande 14 kvinnor starka ensemblen är smittade av samma spelglädje och gör flera lyckade rolldubbleringar. Genom Charles Korolys färgsprakande, renässansinspirerade brokadkostymer kan byxrollerna lätt särskiljas från pjäsens få kvinnoroller då Lis Nilheims blankverssjungande Hertiginna av York, Claire Wikholms häxlika Drotting Margret, Nina Gunkes sansade drottning Elisabeth och Linda Källgrens kortklippta Lady Anne alla bär klänning.
Oavsett om Rickard görs till drag king eller ej finns alltid öppningen att se honom som en patetisk loser när han på dödsbädden grinar ångerfyllt över att ingen älskar honom. Men Anette Norberg undviker snällt att hänfalla åt überfeministiska manér och betonar att det är en maktkamp som skildras, men ingen uttalad kvinnokamp. Genom denna texttrogenhet blir uppsättningen ett bevis för att skickliga skådespelare kan spela vilka roller som helst oavsett utseende och kön. På den punkten blir Rickard III på Stadsteatern också en lovande utopi som nått längre än Sveriges teaterliv i allmänhet och vårt samtida samhälle i synnerhet, där makten fortfarande går i byxor.
Loading ...
