Att känna sig förbryllad av föreställningen Mellanrum är helt normalt. Det är meningen, det här är den typ av pjäs som leker med att varva tunna lager av realism och smygande absurdism, av text och undertext, om varandra som i en tusenbladskaka.
En teknik som jag vill minnas att skådespelaren och numera författaren Jonas Karlsson satsade på även i debutpjäsen som dramatiker, Nattpromenad från 2005. Men om den var mer av smart relationsdialog har stilen här förfinats till en mognare dramatisk text. Med replikgehör och tonträff har han skrivit fram ett tragikomiskt existentiellt samtal fullt av språkliga luftgropar, baktankar och maktförskjutningar.
Precis som i debuten Nattpromenad från 2005 utspelar sig handlingen i ett enda rum – då en hall, nu ett anonymt hotellrum – ett rum som utgör en passage till något annat, eller en tillfällig vistelseort. Ett mellanrum helt enkelt.
Där befinner sig ”Han” och ”Hon”, ett par spelat av Johan Rheborg och Gunilla Röör. Och det är en skaplig pardans. Inget snack om att det är Röör som för, men det är som om hennes spel rör något i Rheborgs. Hans stiffhet får nerv på ett sätt som passar rollen. Det är roligt att se.
Slutscenen gör mig dock lite för förbryllad. Visst är det spännande när ”Killen” (Johan Hallström) dyker upp: med sin gäckande glimt i ögat och fräckt sol-och-vårar-uppkavlade byxor bryter han in och sätter oväntat spelet på spel.
Men det är som att vändningen får lite för mycket av inkastad ”lösningen på upplösningen” över sig. Och att det faktum att han går därifrån med parets pengar verkar både strippa dem och sätta dem på kurs mot nya insikter – som vore han den kraft som motverkar kommersialismens negativa verkningar – känns plötsligt platt efter allt spänningsbyggande innan.
Loading ...
