Såväl ensemble som publik fotograferas på väg in i scenrummet. Bilderna framkallas direkt och singlar ner som höstlöv från en kopiator på högvarv i taket. Så börjar Björn Säfstens Fictional copies, en installationsperformance som hade världspremiär i franska Caen i förra veckan och nu tagit sig vidare till Dans <3 Stockholm (läs Nummers festivalrapport här), på tillfällig scen på Arkitektur- och designcentrum.
Dansaren Oskar Landström poserar omsorgsfullt och repetitivt till bilderna av några utvalda ur publiken, alltmedan fotoblixtarna slår ned på honom. Iscensättningen fördjupas och Landström intar snart helt andra sociala identiteter, som en modell på en plåtning dekorerad av den övriga ensemblen. Med varningstejp både upphöjer och stigmatiserar de objektet i fråga – till en indian, en kvinna i svart sjal, kanske till en terrorist; samtliga gisslan för samtidens fåfänga, prisgivna med dollartecken. Tilldragelsen når sin kulmen när påklädarna, liksom deltagande publik, får möjlighet att själva posera bredvid idolen.
Behöver det sägas att föreställningen ligger tämligen rätt i tiden. Häromveckan blev som bekant ”selfien” adlat av Oxford Dictionary som årets ord. Ingen dålig utmärkelse för detta mobila självporträtt som också är en del av fundamentet i vår Narkissoskultur, där varje pose tycks sensationell, varje andetag värt att föreviga.
Fictional copies – möjligen en överarbetad titel – utvecklar sig så till en slags pantomimteater för 2000-talet, där gränsen mellan löje och allvar är hårfin. Ensemblen, och publiken med den, tycks ha stelnat i vardagens snapshots och sätts nu under figurativ blixtbelysning. Avfyrade fotoserier följs av en prosaisk andäktighet, en stillhet som skapar osäkerhet i salongen: var döljer sig nästa objekt att rikta blickarna mot? Publiken trevar med blicken på spaning efter konstanter eller, beroende på läggning, nästa trend.
Föreställningen formas till en socialiseringsprocess – närmast ordlös och bara undantagsvis taktil – om hur all mellanmänsklig kommunikation bygger på imitation. Så genomfars även en flirt mellan två miljöskadade kärleksoffer. Inför den första omfamningen gör paret flera omtagningar. Han tycker det blir alltför konstlat; hon ser en tjusning i variationerna.
Slutligen bjuds publiken in till en alternativ, mer avspänd kommunikation, komplett med avslappningsövningar och chans till kritisk självreflektion. Men dansarna får sista ordet, genom att brista ut i spasmiska konvulsioner som kompensation för tidigare tablåer. Anar vi katharsis eller bara en mer dramatisk fördjupning av redan förevisade modenycker?
Loading ...
