Precis som i hennes förra uppsättning på samma scen, Natt och drömmar, frammanar Katie Mitchell sin sorts magi i en minutiös och verklighetstrogen scenografisk inramning (Alex Eales). Den teatrala illusionen pietetsfullt frammejslad genom tingens autenticitet. Som när Thommy Berggren låter skådespelarna äta riktig potatis och sill på scenen.
Redan på väg in börjar det – passagen mellan biljettriv och scen känns som om den alltid har varit den här vitmålade hallen med lampetter och rutigt golv. I salongen omfamnar mig en doft av parfym. Den kan naturligtvis komma från Dramatenpubliken, men också från det pudriga sminkbordet och de otaliga prunkande rosenvaserna tronande på små spetsdukar i madames (Irene Lindh) Parislägenhet anno 1947. Där tjänsteflickorna och systrarna Claire (Sofia Helin) och Solange (Angela Kovács) leker sin farliga snart-över-gränsen-lek.
Det är en sinnligt realistisk, filmiskt romantisk och skönhetsfrossande uppsättning av Jungfruleken. Visst, ljusskygg och perverterad men ändå så långt man kan komma från exempelvis den legendariska Galeasenversionen, där de manliga tjänsteflickorna – rätta mig om jag minns fel – urinerade på varandra i ett sunkigt badkar. Att annars som här bortse från Jean Genets önskemål om att pjäsen skulle spelas av män är vanligt i svenska uppsättningar. Här verkar det vara en vilja att komma åt något könsinstängt kvinnligt, rituellt systerligt, snarare än till exempel klasspolitiskt. Sensationstidningsförlästa hysterikor i extatiskt maktspel bland blommor, beslöjande gardiner och Chanel- och Diorklänningar (ja, vi får oss ett stycke genusmedveten modehistoria också).
Jag hade velat se mer av det antytt ambivalenta hos Irene Lindhs hela tiden teaterspelande nippertippa till madame. För visst är det inte bara över axeln hon har en räv: hon är inte så aningslös som hon gör sig. Och det är roligt att känna Sofia Helins debutnärvaro på Dramatenscenen, som väl matchar Angela Kovács. I blinksnabba vändningar mellan ömhet, hat och humor, som bara syrror kan.
Men pigorna blir lite för tjatiga i sin överdrivna plattfotade gång och ibland forcerade tal. Och bitvis tappar hela den här leken lusten. Kanske kvävs den nästan, precis som madame, av pedantiska omsorger och överväldigande rosendoft.
Loading ...
