Det ser så otroligt enkelt ut. Som om det är så här, och bara så här, en rörelse gängar samman med en annan. I israeliska toppkoreografen Ohad Naharins och Norrdans Two Duos Two Trios finns inga störande skarvar eller splittrande spretighet. Allt sitter där det ska, hör ihop, passar – även det oförenliga och opassande. Det är självklart och skenbart enkelt: en koreografi som med ett leende på läpparna går på knock direkt.
Själv ser jag fyra populärkulturella tablåer i Naharins duetter och trios. De två första, en duo och en trio, är hämtade från Naharins verk Mabul. Duetten rör sig i en pastellig Hollywood-romantik där den stora kärleken är svaret på alltifrån smältande isar till ett taskigt självförtroende. Till tonerna av Antonio Vivaldis Sabat materen tecknar Naharin, med stor charm och massor av skämtlynne, en koreografiskt mycket vacker kärlekssaga, som i ett ögonblick går från storvulet till en mer modest, vardaglig romantik när en skadeskjuten David Nondorf plötsligt börjar hoppa på ett ben.
Också duetten B/olero förenar vackraste estetik med en skämtsam skevhet i en superkoordinerad dubblett som hela tiden går lite i otakt. Tillsammans med Avi Yona Buenos neonkitschiga ljus och en elektronisk version av Maurice Ravels klassiska Bolero blir det en träffsäker drift med det mekaniska formspråket i megashower som Cirque de Soleil men också en slagkraftig appell för den lilla människan som, trots kollektivets krav på inordning, vägrar ge upp sin tankerymd.
En annan favorit är den humoristiska trion Park där David Nondorf, Javier Perez och Toby Fitzgibbons leker artister tillsammans med varsin mick i en stiliserad, lätt absurd schlagervärld som doftar Herreys och artistfabriker som Idol och X-factor. Allt är dock inte klockrent, första trion från Mabul är till exempel lite anonym och gör inget större intryck. Dessutom är föreställningen på tok för kort: 22 minuter tillsammans med Norrdans duktiga dansare och Naharins charmiga och lättillgängliga koreografi känns lite som ett antiklimax. Jag vill ju se mer!