Det går åt åtta flaskor vatten för att hålla igång Diamanda Galás enmansorkester till röst under den drygt en timme långa konserten. En svartsminkad publik fyller salongen när hon i ensamt majestät framträder med bara en flygel och sin röst.
Eller sina röster, ska jag snarare säga. Denna avantgardedrottning växlar mellan en svulstig rockoperaröst och hesa viskningar. Ibland låter hon som en skeppsbruten folksångare, ibland som en gammal gumma eller ett litet barn. Dessutom hanterar hon flygeln som en konsertpianist.
Hon sjunger på engelska, franska, grekiska, spanska och tyska, sånger om människor i exil, utkastade från sina hemländer. Orden död, grav eller förtvivlan ingår i de flesta sångtitlarna.
Gotisk tragik är Galás paradgren, på film har hon till exempel gestaltat de kvinnliga vampyrernas röster i Francis Ford Coppolas Dracula. Hennes enorma röst kan uttrycka alla sorters förtvivlan, från ynkligaste snyftningar till argaste vrålanden.
Det fysiska utspelet är dock minst sagt begränsat under konserten, hon sitter svartklädd vid sin flygel med ryggen vänd mot publiken. Några gånger vänder hon sig om med en nådig nick. Vid ett tillfälle skymtar ett leende. Det är hennes röst som ensam har huvudrollen.
Intrycket dras ner av att ljudnivån är så högt uppskruvat att många i publiken sätter i öronproppar. Det gör att de mer finstilta nyanserna av Galas artisteri går förlorat. I början av konserten känns det också som om hon lägger på ett visst manér på sången, med effekter som funkar men inte känns genuina.
Hon har en unik förmåga att lägga på en fulsnygg raspighet på både den djupa bröströsten och den höga huvudklangen, men efter ett tag blir det lite för mycket av det goda. Det skrapande ljudet skymmer de många andra färgerna i hennes röst.
Efter ett par låtar är hon dock igång på riktigt, då är det helt klart äkta känslor som väller fram och det är omöjligt att inte ryckas med. Bäst är hon när hon sjunger blues. Hon omväxlande klinkar på tangenterna och daskar till pianokroppen och sjunger med så mycket hjärta och smärta att det framkallar rysningar.
Det är som att hon själv uppfunnit hela bluesgenren här och nu. Hennes energi är enorm och i slutet av konserten har en tangent på pianot gett upp och blivit stum. Det är lätt för vem som helst att bli det av Diamanda Galas överväldigande uppenbarelse.
FAKTA OCH LÄNKAR
Diamanda Galás webbplats.
Galás framträder också i Umeå den 8 maj under Madefestivalen.
Loading ...
