Röster om Rannsakningen

“Ytligt sett hade vi inte mycket gemensamt. Vi råkade befinna oss på samma plats en junikväll år 2000 i Sverige. Kanske var vi ett tvärsnitt av befolkningen i fråga om ålder, utseende, inkomst, utbildning, politiska åsikter och livserfarenhet. Olika skäl hade fått oss att gå till denna plats, men vi hade ett gemensamt mål. Våra röster skulle bli redskap för mänsklighetens mörka historia.
   Genom att försöka läsa, tolka och förstå Peter Weiss manus till Rannsakningen fick vi uppleva en resa i tid och rum, i ensamhet och gemenskap, i ondska och förtvivlan. Resan gick igenom vårt inre och utsträcktes i samtal och diskussioner. Vi lärde känna nya sidor hos oss själva och kom ett steg närmare förståelse av mänskliga drivkrafter och handlingar. Känslor, grundade på ofattbara upplevelser, är antagligen omöjliga att dela och kan därför inte framföras av någon annan, men varje människa har något värdefullt att berätta. En liten, alldeles unik livsvisdom.” (Vittne 47a i Skövde)
   Det ni läste här ovan är funderingar som en av de medverkande i Rannsakningen skrivit. Projektet har varit annorlunda att arbeta med, inte minst eftersom det för varje ny spelplats på turnén har medverkat ett 50-tal av den lokala befolkningen, som agerat vittnen i den stora rättegång som skildras i pjäsen. När jag och Hellen Smitterberg i egenskap av medregissörer jobbat med dessa personer, har vi mött ett Sverige vi inte trodde fanns.
   I dagens samhälle återkommer vi ständigt till att vi lever i ett ”Ytligt samhälle”. Människan har förlorat förmågan att se sammanhang och våra personliga vinster går före engagemang för frågor som berör andra. Med denna bild gick jag in i projektet Rannsakningen. Och det var också med den bilden som jag tog mig till första mötet med människorna som skulle medverka. Vi lever i början av ett tusental som präglas av personlig vinning och ytlighet, tänkte jag.
   Nu i slutet av projektet måste jag erkänna att skräckbilden som jag frambringat av Sverige var betydligt överdriven. Var än Rannsakningen spelats har just viljan, kraften, engagemanget, varit starkt och kraftfullt. Människor i olika åldrar, med olika bakgrund, arbeten och social tillvaro har med pjäsen som centrum diskuterat detta svåråtkomliga ämne.
   Både Peter Weiss pjäs och idén som regissören Etienne Glaser arbetat fram har ställt höga krav, på både oss som jobbat med den och vår publik. Peter Weiss nakna text står där som en självklar sanning och utan möjlighet att motbevisa: Förintelsen HAR ägt rum och människorna som skildras i pjäsen har verkligen existerat.
   Uppsättningsidén har krävt en Rannsakning av alla som kommit i närheten av den. Vi har blivit tvungna att vidröra frågor om oss själva och det samhälle vi byggt upp och lever i. Ett samhälle som kan frambringa lägen där vi på dom grymmaste sätt förnedrar varandra. Många tankar har kommit fram under arbetets gång och ett stort, men viktigt arbete med projektet har varit att dokumentera dessa tankar.
   Så här skriver en deltagare om sin medverkan i Rannsakningen: “Konkret har mitt deltagande lett fram till att jag känner mig modig och är lite stolt över mig själv att jag vågade vara med. Jag har blivit mer nitisk antirasist än tidigare. Smygrasismen är ganska utbredd i staden där jag bor, fast den mest är känd för nynazismen. Projektet kändes som en inre rannsakning av var jag själv står inför frågeställningarna som texten väcker. Jag hoppas bara jag skulle orka agera annorlunda än lägerpersonalen.”
    En deltagare i Umeå som kallar sig duktig fyrtiotalist skriver: “Varför ser vi så ofta att dom personer som öppet säger sig arbeta för demokrati blir så odemokratiska i sitt sätt att vara, när dom blir ifrågasatta och kritiserade för sina åsikter och handlingar. Kan det bero på att det finns ett omedvetet inre behov av att bli sedd, bli beundrad och känna sig mäktig i det yttre livet. För att det finns en sträng och dömande diktator i det inre hos vederbörande.”
   En annan skriver: “En fråga för nuet och framtiden angående ondskan, är ju om vi alls kan känna igen den när vi har den alldeles inför ögonen. Eller blir vi så närsynta att vi inte ser vidden eller djupet? Jag tror att risken för det är stor. Medan livet pågår i full fart varken ser vi eller hinner vi reflektera tillräckligt mycket över vad som driver, vad som är motiv, vad som blir konsekvenser. Då kan vi lätt bli redskap till vad som helst.”
   Ja, många tankar har väckts hos oss som jobbat med projektet och flera funderingar kring hur vårt samhälle ser ut idag har dykt upp. Vittne 6 i Nybro skriver: “Vi här i Orrefors fick ju vår egen tragedi i maj med ett hemskt mord på en liten flicka. Mina två barn var med i tältet, min flicka klarade livet med marginalen på någon cm. Båda två har varit med om att se en kamrat mördas och förblöda ihjäl. Många tankar har rusat genom kroppen på mej, men… hat kan inte hjälpa oss att gå vidare. Människan: Bödel eller offer? Rannsakningen har hjälpt mig att spalta upp mina känslor utifrån.”