Choreopoesi kallar Teatr Weimar sina iscensättningar av samtida svensk lyrik. Tidigare har man gjort scenkonst av Helena Erikssons Strata och Martin Högströms Transfutura. Nu är det Malmöpoeten Ida Börjels uppmärksammade Konsumentköplagen som står på tur.
Begreppet choreopoesi kommer från anglosaxiska performance- och scenpoesikretsar. Det borde bokstavligen betyda dansad poesi. Men man kan också associera till choros, kören i det antika dramat.
En kör av röster blir det när Christina Ouzounidis låter tre skådespelare iscensätta diktsamlingens text. Det rör sig alltså inte om en dramatisering. Dikten förvandlas inte till repliker och skådespelarna agerar inga roller. Snarare ges dikttexten en röstkropp, den blir en textartefakt som ställs ut i ett scenrum; förflyttas, bryts upp och sammanfogas på nytt.
Iscensättningen bjuder på en del gåtor, till exempel varför skådespelarna bär rokokoperuker. Lika förfrämligande är det att man då och då abrupt avbryter läsningen för att göra konstfulla servettvikningar och duka fram prinsesstårta.
Men det handlar ju om konsumism och varuåtrå, så det finns väl en satirisk poäng i att man sitter och blir småsugen på fika. Börjels dikt varierar på en mängd sätt hur varuutbytet mellan köpare och säljare blir sinnebilder för alla typer av mänskliga relationer, även de irrationellt känslostyrda.
Skådespelarna vandrar sakta runt bland publiken, omger åhörarna med text. De har ingen inbördes kontakt, förutom i snabba ögonkast. Situationen förhöjer textens abstrakta avstånd, istället för att försona dem.
Rösterna läser neutralt, försöker alltså inte ens gestalta de känslor som dikten trots sitt knastertorra språk då och då släpper igenom. Bara genom små emfaser lyser ibland vrede, lystnad, besvikelse och förhoppning igenom.
Tack vare entonigheten blir det verklig körpoesi, men det är en ren musikalitet som inte är beroende av vad som utsägs. Alltsammans kan låta abstrakt, men är samtidigt förbluffande sinnligt.
Loading ...
