Royal Court Theatre

– Det går inte att klandra författarna för att det inte skrivs något eller att det som skrivs är dåligt, säger han. Det är vi på teatrarna som bär ansvaret för att få fram nya och bra pjäser.
Han är influgen till Hallunda under Teaterdagarna (11 – 14 maj 2000) och hastar något försenad in på söndagens morgonseminarium i serien Det sceniska språket.
Väl där är den sena ankomsten snart förlåten. På oklanderlig brittiska talar han inspirerande om arbetet att hitta, utveckla och producera nya pjäser – en trestegsraket där det är oerhört viktigt att målet just är en färdig produktion, menar han. Den nyskrivna dramatiken ska upp på scenen – bara där kan den utvecklas, bara där går det att se om den fungerar.

Royal Court Theatre etablerade sig 1956 som en författarnas teater.
– Och redan tidigt skrevs det pjäser just på grund av att det fanns en teater som kanske ville producera dem, berättar Graham Whybrow.
John Osbornes Se dig om i vrede kom till på detta sätt. John Arden, Arnold Wesker och Harold Pinter är andra dramatiker som börjat sin karriär på Royal Court.

Pjäser mognar inte
Arbetsdagarna är välfyllda för Graham Whybrow. Uppåt 70-80 manus i veckan kan det trilla in på dramaturgiatet. Han läser samtliga själv.
– På många andra teatrar är det en alltför lång väg innan manuset når den som bestämmer vilka pjäser som ska sättas upp, berättar han och liknar manusförfattarens försök till kontakt med auktoriteterna vid ett dataspel med stegrande svårighetsnivåer – först när en nivå är avklarad får spelaren gå vidare till nästa.
– Genom att läsa allt som kommer in får jag också en otrolig överblick på strömningar och mönster i vad som skrivs. Jag kan även se vad som inte skrivs. Det ser jag som en fantastisk möjlighet.
Mycket är oanvändbart förstås. Somligt för att det är dåligt. Annat för att det helt enkelt inte passar in på Royal Court. Mer än en gång har det hänt att Graham Whybrow har skickat tillbaka ett manus med formuleringen: ”Thank you for your script. Your play is a hit, and we are not going to produce it.”
– För att vi ska sätta upp en pjäs måste den passa vår identitet. Det ska vara någonting utmanande med den och författaren ska ha ett eget språk.
– Frågorna vi har att ställa oss, fortsätter han, är om det här är en pjäs att sätta upp hos oss samt om författaren är någon vi tror på i fortsättningen även om vi inte vill sätta upp just den inkomna pjäsen.
När båda frågorna besvaras med nej skickar Graham Whybrow tillbaka pjäserna samma dag som han fattar beslutet.
– I motsats till vin och ost ligger inte pjäser och mognar till på en hylla. Om vi sitter på manuskripten för länge är det lätt att författarna börjar drömma om att verkligen få sin pjäs uppsatt.

Författaren är konstnären
Med den lyckliga skara författare, vars pjäser Graham Whybrow och hans kolleger bestämmer sig för att sätta upp, inleds ett kreativt samarbete. Hur kan karaktärerna, dialogerna eller handlingen utvecklas? Om så ett manus från början bara har potential inom ett av dessa områden är det ofta värt att gå vidare även om det är si och så med kvaliteten på andra sätt. Också då det blir dags för repetitioner är författaren delaktig.
– Alla eventuella ändringar och strykningar regissören vill göra måste diskuteras och godkännas av dramatikern, som också har rätt till betalning för att vara med på repetitionerna.
Graham Whybrow poängterar att här är det dramatikern som är konstnären. Regissören och skådespelarna får finna sig i att bara vara uttolkare. Detta är också en av anledningarna till att repetitionstiden är kort – endast fyra veckor.
– Det är inte meningen att uppsättningen ska dränka texten.

Ölunderlägg och affischer
Alla som vill skriva en pjäs har inte förmågan – det är ett sant om än sorgligt faktum. Men lika sant är det omvända förhållandet:
– Bara för att man inte har försökt skriva pjäser betyder det inte att man inte kan, konstaterar Graham Whybrow.
Med det enkla budskapet ”Write a play” på ölunderlägg och affischer vänder de sig därför till unga människor på universitet och högskolor. Även i minoritetsgrupper som till exempel bland invandrare letar de berättarförmågor. East is east – Ayub Khan-Dins pjäs från 1996, som sedermera blev film (med svensk premiär på Göteborg Film Festival 2000) kom till på detta sätt.
– För oss handlar det inte om politik eller socialt engagemang, säger Graham Whybrow. Vi ser det helt enkelt som en stor utmaning att ur konstnärligt hänseende hitta människor som kan förnya dramatiken.