Royal Court – den teater där den moderna brittiska dramatiken föddes – fyller 50 år i år. Även under det senaste decenniet har Royal Court sett till att frambringa nya dramatiker som satt Storbritannien i fokus och även har nått de svenska scenerna, Sarah Kane och Mark Ravenhill för att bara nämna några.
Den 8 maj 1956 hade John Osbornes Look back in anger (Se dig om i vrede) premiär på Royal Court och exploderade i ansiktet på teateretablissemanget. Arbetarklassen tog för första gången plats på den brittiska teaterscenen, en verbal arbetarklass med åsikter och ilska, med ett hat riktat mot de privilegierade. En ny dramatikergeneration föddes – de unga arga männen, och brittisk teater blev aldrig sig lik. Äkta, råa känslor smög sig in i den kvicka och verbala brittiska traditionen.
Under våren firar den nyskapande teatern belägen i Londons finare kvarter sin födelsedag med en rad repeterade läsningar ur sin stolta dramatikhistoria. Först ut är förstås John Osborne, sedan följer ytterligare 49 läsningar av lika många pjäser. Och så blir det nya premiärer av nyskriven dramatik förstås.
Stella Feehilys O go my man hade premiär den 12 januari. Titeln är ett anagram på ordet monogamy och pjäsen ett rappt relationsdrama placerat rakt i hjärtat av samtiden. Här finns det inte längre så unga paret som fortfarande väntar på sitt stora genombrott – hon som skådespelare, han som fotograf. Här finns krigskorrespondenten som knarkat loss på mänskligt lidande och hans försummade tonårsdotter som rymmer hemifrån bara för att någon ska se henne. Och så knullas det och bedras år höger och vänster. Mycket naken hud på scen, som en bild av hur våra kroppar blir ett sista desperat verktyg att dämpa frustrationen med. På ett hörn finns även lite mediekritik, en släng av upprördhet över att tragedin i Darfur drunknade i skvalet.
I sina bästa stunder är O go my man vass och kvick och absolut samtida med gehör för de små nyanser som definierar det samhälle vi lever i. Men som helhet känns både text och regi ganska fadd och uddlös. Som en hyfsat välgjord tv-serie att slötitta på en söndagkväll eller lika gärna hoppa över. Den brännande vilja att förmedla något som lurat under ytan på många av de knark, sex och våld-pjäser som sprungit från just denna scen saknas.
Över huvud taget verkar vågen av nya, spännande brittiska dramatiker ha ebbat ut. Den moderna storhetstid som Royal Court upplevde under den förra chefen Stephen Daldrys ledning har inte hållit i sig. Ändå bedriver teatern fortfarande ett aktivt arbete för att locka nya dramatiker till sig genom sitt Young Writers Programme. Kanske är det bara en tillfällig svacka. I vår ska en ny chef för Royal Court utses, förhoppningsvis en som vågar ta de modiga konstnärliga besluten och återigen sätta teatern på den internationella dramatikkartan.
Loading ...
