En smula postmodernt ironisk var Igor Stravinskijs, W H Audens och Chester Kallmans faustiska opera Rucklarens väg redan vid premiären 1951. Librettot leker med moraliteter från hela kulturhistorien. Stravinskij leker med, citerar och förvränger finstilt och lurigt wienerklassicismens klanger i den vackert återhållna musiken.
Mer än en smula ironisk är Nils Polettis version på Malmö Opera. Poletti och framför allt scenografen Ann Hellandsjö och kostymören Siri Carlheim-Gyllensköld leker med både barocken och rokokon i det visuella överdådet på scen. Sättstycken och kulisser, kostymer och peruker blir som ett surrealistiskt Disneyland after dark i pastischer ovanpå pastischer. Tom Rakewells kök är en läcker konditorsdröm i marsipanrosa. Tyvärr är inte spelet lika uppsluppet. Sångarna gör det sångare gör bäst, håller tonen, medan den frikostigt tilltagna kören får leka ut alla groteska möjligheter som finns i scenografin. Så småningom går luften också ur regissörsfantasin, och kvar står faktum att Rucklarens väg inte precis är operahistoriens höjdpunkt.
Nikola Matisic som Rakewell påminner om Zack Braff som John Dorian i Scrubs: pojkaktigt vän och naiv, alltid offer för mobbarna. Hulda Björk Gardarsdottir som den genomgoda Anne Trulove bär upp föreställningen både med scennärvaro och stark självklarhet i sången. Bengt Krantz som den mefistofeliske Nick Shadow tappar text så ofta att man undrar var han höll hus på repetitionerna. Den moraliska parabeln blir förstås i Polettis tolkning en ripost mot nutidshedonismen, med shopping på kredit och globala pyramidspel som djävulens rännarbana. Är det inte själve finansminister Anders Borg som dyker upp som auktionsutroparen Sellem (Rickard Söderberg) och exekutivt höstar in finanskrisens leftovers. Synd att så många festliga idéer inte ger en mer eftertrycklig helhet.
Loading ...
