Drönaren Tom Rakewell får oväntat ett stort arv och lockas snart ner i Londons nöjesspiraler, som snurrar allt fortare, tills både Toms pengar och vett är borta. Hans älskade Ann Truelove väntar troget på att Tom ska komma tillbaka och gifta sig med henne. Hon ger inte upp förrän Tom hamnat på dårhus, ohjälpligt borta för denna värld.
Historien bygger på en samhällskritisk bildsvit från 1700-talet. Kopparsticken inspirerade konstnären David Hockney till den originella dekoren i denna föreställning som först sattes upp på Glyndebournes operafestival 1975. Den är nästan helt svartvit, mönstrad i ”graverade” rutor och ränder som förstärker föreställningens overklighetskänsla. Tyvärr verkar den snygga scenografin extremt krånglig att ställa i ordning. Mellan varje scen blir det långa, tysta pauser som drar ner tempot rejält.
Det är svårt att fångas av Toms öde. Först mot slutet, när hans liv står på spel, förstärks dramatiken tillräckligt mycket för att man verkligen ska börja bry sig om hur det ska gå för den njutningslystne men märkligt viljelösa huvudpersonen. Budskapet i operan vore värt att fördjupas mer. Det hade varit mycket intressant att se Rucklarens väg i nutida tappning. Kanske en it-miljonärs uppgång och fall? Då hade man varit tvungen att ta berättelsen på mer allvar.
Paradoxalt nog är den mest intressanta personen inte en människa utan en övernaturlig figur, nämligen den som leder Tom i fördärvet. Johan Edholms demoniske Nick Shadow har tyngd och svärta både i röst och gestalt. Honom vill man ha mer av.
Men i sin helhet för denna uppsättning av Rucklarens väg tankarna till ett läckert illustrerat musikaliskt vykort. Ganska underhållande, men man längtar efter mer djup än en gravyr kan ge.
Loading ...
