På Göteborgsoperan är Rucklarens väg tydligt utstakad. Det går käpprätt åt skogen. Ja, inte konstnärligt alltså, utan för huvudpersonen. David Radoks iscensättning av Igor Stravinskijs opera vilar snyggt på scenografen Lars-Åke Thessmans geniala idé: vägen är centrum. En sliten vägsträcka skär rakt över scenen. Den har ett främre brott vid orkesterdiket – som är lite upphöjt och gör musikerna till en synligt integrerad del i kvällen – och försvinner bland blånande berg i fonden. Här utefter blir det åka av!
Operan Rucklarens väg hade urpremiär i Venedig 1951. Inspirationen hämtade Stravinskij från 1700-talsmålaren William Hogarths bildsvit The Rake’s Progress, en sedelärande historia om en ung man som plötsligt blir rik och kastar sig ut i dåligt leverne, så intensivt att han slutligen hamnar på dårhus. Poeten W.H. Auden skrev tillsammans med sin partner Chester Kallman librettot. Och de berättar verkligen en historia. Det finns en tydlig framåtrörelse i både händelserna och musiken, som radarparet Radok-Thessman fångar mycket bra.
Musiken har inte alls samma överraskande omriktning som till exempel Stravinskijs Våroffer en gång hade. Där gick han på tvärs mot det rådande, i Rucklarens väg plockar han istället upp, inspireras och blandar intryck av en rad andra kompositörer. Men man behöver inte känna till referenserna, det går att njuta av rikedomen ändå.
För att berätta den här historien krävs sångare som kan gestalta den fysiskt också. Göteborgsoperans ensemble övertygar överlag. Tenoren James Edward gör huvudpersonen Tom Rakewell till en naiv ung man, inledningsvis full av tillförsikt. Han blir ett lätt byte för mörkermannen Nick Shadow. Med Åke Zetterström i rollen blir Shadow den verkliga spelledaren. Han har ett magiskt sug i den spindellika kroppen och dompterar såväl ljuset som orkestern och medspelarna. Att bryta ner Rakewell i Londons lyxigare horkvarter gör han till en snabb affär. Edwards Rakewell rumlar snart vilsen ur sängen.
Den goda motkraften är – förstås – en kvinna. Rakewells käresta, Anne Trulove, tolkas med genomlyst klarhet och beslutsam kraft av Ingela Bohlin.
Kostymdesignern Karin Erskine klär henne i grönt, hoppets färg, om än i en mild ton. Bohlins entré och solo i den tredje bilden är som ett källsprång, en innerlig naturkraft som söker sin egen väg. En motpol finns i rollen Baba the Turk. Ulrika Tenstam ger den skäggiga damen en praktfull pondus, en kvinna som räddar sig smart från hustrulivets trista misär.
Operan bygger på bilder, och bildrik är den sannerligen i Göteborgsoperans version. Storslagna scener där mättade färger och ljus samspelar med ensemblens koreograferade rörelser och musikens hela driv under Okko Kamus ledning växlar med stramt utskurna ögonblick, som på kyrkogården när Nick Shadow kräver sin betalning.
Rucklarens väg kantas av slösande rikedom för både öron och ögon. Men vakta på vart den leder! Så lyder kvällens moral.
Loading ...
