Rumäner på Backa teater

Scenen är lika mångtydig som orden – orden som träffar som en rak höger. Vem är bättre lämpad än Lars Norén att ge uttryck åt människors utsatthet?
   På en duk ser vi en fastspänd kedja projicerad – en spänd nerv eller fasthållna illusioner. Kameraögat ändrar vinklar och zoomar in detaljer som för att penetrera sanningshalten i det som sker, men kedjan återkommer envist tillbaka på slutet. Kanske måste vi hålla fast vid våra illusioner för att inte helt tappa fotfästet.
   Kommunikationen bryter samman hos paret på flykt och övergår i en växande känsla av främlingskap inför varandra och inför sig själva. Förfall och förnedring fräter djupa sår i det som en gång varit kärlek. Vanmakten exploderar i våld.
   Världen är grym. Hur överlever vi överhuvudtaget?