Running Sushi är ett strikt genomfört, konceptuellt verk där samspelet mellan ljud, musik, ljus och rörelser hela tiden är starkare än de enskilda beståndsdelarna. Men precis som bra sushi håller varje bit – eller som här varje scen – ihop utan att falla sönder direkt.
Könsstereotyper förstärks och betonas så att de framstår som just så löjliga och banala som de egentligen är. Och aldrig har väl sex framstått som så enformigt och tråkigt som när de två dansarna, Stephanie Cumming och Alexander Gottfarb, i en av de föreställningens tolv scener gestaltar ett sexualliv på tomgång med sitt tröstlösa juckande i olika ställningar.
Som en bild av tomhetens absoluta nollpunkt är det lysande.
Själva ordningen på de tolv scenerna med namn som house, drugs, manga, dream, fruit och birth bestäms innan föreställningen börjar av hur publiken tar de sushibitar som bars omkring och bjöds ut från ett stort fat. Ett sätt att arbete med slumpen som även koreografen Merce Cunningham (1919-2009) experimenterade med under 1950-talet.
Verket är också inspirerat av den japanska konstnären Takashi Murakami och hans begrepp ”superflat”, samt av mangakulturen och de föreställningar om det japanska som finns i västvärlden. Som när de i en scen driver vurmen för japanska ord till helt absurda nivåer. Överhuvudtaget är humor en viktig ingrediens tillsammans med den knivskarpa mimiken och den exakta ljudläggningen av såväl mimande röster som alla ljudliga rörelser.
Scenografin, med ett lågt podium för scenerna, där ljuset utnyttjas till max för att skulpturera om eller att få de två kropparna att framstå lika platta och artificiella och övertydliga som seriefigurer, är avskalad.
Allt är fascinerande och väldigt snyggt genomfört men trots det blir det ändå lite för ytligt om yligheten och tomheten i ett konsumtionsinriktat samhälle.
Loading ...
