Rus: Dramaten

Stackars karl, tänker jag, att göra en av sitt livs bästa rolltolkningar i en sån soppa som Rus, en splittrad föreställning som slår Dramatenrekord i underutnyttjande av talang. I motsats till Reine har dansarna inte en chans att visa vad de går för, utan får nöja sig med att agera tjänare åt skådespelarna.

Men Reine är ingen tjänare, Reine is King! Han liksom ålar sig in i rollen, som när man klämmer sig in i en åtsmitande våtdräkt. Ryckigt och motspänstigt till en början – tills han plötsligt är ett med rollen och går in i ett närmast extatiskt stadium. Feg och förslagen på en och samma gång vältrar han sig i sin egen litenhet, vänder ut och in på den och jonglerar med den. Så skör och så hjälplös i sin självförvillelse att man tror honom och är beredd att överse med hans svek och ge honom sin sympati. Inte för att han förtjänar den, utan för att han vill ha den. Och jag tänker: Detta är Strindberg!
Men eftertanken lägger sordin på entusiasmen och jag börjar tvivla på att det var så här motståndslöst som Strindberg ville att hans manliga alteregon skulle tas emot? Brukar det inte snarare skava som en sten i skon när texten krockar med gestalten och låter livslögnen skymta igenom?
Det är då jag fattar att Reine har gjort uppror! Reine har återtagit makten över scenen. Och rollen. Flera hundra år av diktatoriska pjäsförfattare och regissörer är i ett nu undansopade och skådespelaren står som ensam segrare. Reine har segrat, Reine is King!

Lena Andrén