Rusalka på Norrlandsoperan

Norrlandsoperans Rusalka är snygg, riktigt snygg. Linus Fellboms nyansrika ljusarbete förvandlar Elisabeth Åströms vitkalkat svepande scenrum från ihåligt undervattensgrått till prinsaprikost och sjögräsgrönt, från solgult till månskensvitt. Camilla Thulins kostymer är läckra och sånginsatserna mäktiga. Även de något mindre rollerna utmärker sig starkt: Miranda Tinis häxa Ježibaba fullkomligen äger scenen, köksflickan Nokrismesi Skota i samspel med butlern Lars Martinsson tillför pigga accenter.
   Storyn är hämtad ur samma stoff som HC Andersens lilla sjöjungfru. Här är Rusalka sjöjungfrun som längtar till människovärlden och den sköne prinsens famn. Hos häxan Ježibaba byter hon röst och hår mot landgående ben, och prinsen faller handlöst. Men Rusalka får konkurrens av Susanna Levonens blodröda prinsess-ex och så går det som det går: den svala vattenanden kan inte konkurrera mot hetlevrat människokött. Enda möjligheten för den övergivna att återvända till vattenvärlden är genom att ta prinsens liv.
   I regissören Staffan Aspegrens tolkning skiljs de två världarna inte bara av vattenytan utan också av klassbarriärer. Underklass-Rusalka strävar mot överklassprinsen. Det är intressant som idé men fungerar inte riktigt på scenen – det känns påklistrat. Rusalka ger ett så välordnat, undergivet och ointressant intryck att jag har svårt att förstå varför prinsen vill gifta sig med henne, och lätt att förstå dragningen till Susanna Levonens fräckt blodröda Marilynlika prinsessa. Det är egentligen först i sista aktens förtvivlan som den forna sjöjungfrun blir riktigt intressant för mig – och då är det redan för sent för henne och prinsen.