Glasklar. En utsökt kombination av starkt och skört, vackert reflekterande som äkta kristall. Sådan är Kerstin Avemos gestaltning av titelrollen i Gaetano Donizettis opera. Som bonus får vi samklangen med glasharmonikan, som för första gången ljuder i orkesterdiket.
Det är även första gången Lucia di Lammermoor ges i stan och med Göteborgsoperans uppsättning klingande i öronen kan man undra varför det dröjt. Tack och lov att bel canto-genren är tagen till heders igen.
Ändå är det en ruskig historia. Den har rötter i 1600-talet men är flyttad till tidigt 1800-tal. I det skotska slottet är ruinen nära. Putsen rasar och fordringsägarna kliver in genom fönstren. Bara ett återstår för att reda upp situationen. Husets herre gifter bort sin unga syster rikt.
De kompakta, manliga övergreppen på Lucia har hedern som förtecken och prästens välsignelse. Lika grymt då som idag.
Lucia är redan hemligt förlovad med familjens ärkefiende. Hon försvarar sin kärlek så långt det bara går – och lite till. Det blir hennes undergång. Via vansinne och mord rakt in i döden, en klassisk kvinnlig operaroll med sångarkrav på topp i koloraturfacket där Avemo rör sig lika genomlyst och lätt som hon tar flickaktiga steg på scenen. I dubbel bemärkelse.
Scenografen Charles Edwards har inspirerats av ett gammalt mentalsjukhus med en teaterscen där patienterna uppträdde i terapeutiskt syfte. För Lucia är slottsscenen ett kärt tillhåll, där hon träffar sin Edgardo. Medan hon talar om kärleken förvandlar Adam Silverman med ljuset den sjaskiga lokalen till kärlekens upplysta paradis.
Men det är en naiv dröm. Grått och hemskt är dominerande stämningar. Den vita brudklänningen blir ett hån och att bruden solkas av blod en logisk följd.
Uppsättningen är helgjuten för öga och öra. Giancarlo Andretta leder orkestern med en aldrig sviktande lyhördhet för sångarna och det spelrum David Aldens regi ger dem. Gestalterna får blomma ut, sångarna frasera och variera utan att bli överröstade eller forcerade.
Lucias förtvivlan hörs helt igenom det maffiga körpartiet i bröllopsscenen. Hennes kärlekspartner gör Bülent Bezdüz med nyanserad förtvivlan.
Mitt i allt kvillrar Donizetti emellanåt som vore det luftig balettmusik han hängav sig åt. Sådana känslosvängningar kan bara opera kosta på sig.
Göteborgsoperan har gjort det igen. Lyckats, med råge.
Loading ...
