”Rut eller slut” står det på en valaffisch i tunnelbanan. På Stockholms stadsteater är Rut definitivt i inte slut, trots sin aktningsvärda ålder. Nej, för Rut har livet just börjat, tack vare ett livsavgörande beslut: hon ska skiljas från sin man Ragnar som hon har levt med i decennier. Kanske har hon helt enkelt tröttnat på att inte få göra några RUT-avdrag för sina hushållsnära tjänster i hemmet där båda två visserligen har yrkesarbetat hela sitt liv tillsammans, men där man mellan raderna kan ana att Ragnar på flera punkter är lite av en gammaldags mansgris.
Kristina Lugn skrev Rut och Ragnar för den egna teatern Brunnsgatan fyra 1996 och vid urpremiären året därpå spelade hon själv Rut och Allan Edwall Ragnar. Jag minns det otroligt dråpliga och fyndiga i den postironiska 90-talstexten. På Stockholms stadsteater 2010 blir Rut och Ragnar mer kött och blod än schabloner. Att Meta Velander (Rut) och Ingvar Kjellson (Ragnar) är ett äkta par i verkliga livet gör förstås också sitt till för att skapa sälta i replikerna. Och visst är det fortfarande roligt när det i sann, Lugnsk ordvrängaranda talas skilsmässoplaner som vems ska vara ”worstman” respektive ”skilsmässonäbb” vid skilsmässan. För att inte tala om hur man gör man med gemensamma drömmar i bouppdelningen! Vilket inte hindrar att det också finns stråk av svärta i texten. Som i slutscenen när det talas om barn som aldrig fick leva.
Om livet handlar också pjäsen i mycket. Om hur vi föds och dör ensamma – och däremellan söker tröst hos varandra och våra vänner som dör ifrån oss i en evig skilsmässa. Men mest blir det gulligt på stadsteaterns scen. För Rut och Ragnar är helt och hållet paret Velander och Kjellsons two man show. Förstås med lite draghjälp av en annan 20-talist, regissören Jan-Olof Strandberg. Tillsammans skapar de en härlig veteranfest med budskapet ”80+ kan och vill”! Och som de kan.
Loading ...
