Ruttet – ett prinsessliv hade urpremiär 2005 på Dramaten och har nu hittat till Göteborg och Teater Kurage. Det är en fin historia, en saga rentav, som har mycket att säga såväl barn som vuxen.
I jakt på normalitet flyr prinsessan Eugenie från sitt inrutade liv i slottet ut i verkligheten för att finna sin plats hos vanligt folk. Naturligtvis är ingenting vanligt på det sättet hon önskar. Och naturligtvis hittar hon slutligen också en vän, björnen, som fungerar som katalysator i dramat och som välgörare för samtliga inblandade.
Ylva Gallons regi har resulterat i en energisk och genomarbetad föreställning som med stort hjärta förmår tala om vikten av att våga bryta sig loss för att finna sig själv. I vissa scener tror jag dock att siktet är ställt väl högt och att budskapet går den unga publiken lite över huvudet.
Oavsett detta bjuder den trehövdade ensemblen på fina gestaltningar genom ett mustigt och generöst spel. När publiken går in står de alla på scen och gymnastiserar, övar sig inför hovlivets prövningar. Niger och bockar, bockar och niger som om det vore deras enda funktion i livet.
Sara Estling som den sökande prinsessan Eugenie rör sig tappert runt ute i det ”normala” och hennes tolkning berör. Ensamhet är som värst i lägen av sådan självvald utsatthet. Den giftastokiga andra prinsessan framförs med lyster av Rebecca Alverfors. Även Sergej Merkusjev, som den självhatande stackars prinsen, känns som gjuten för sin roll, såväl sorgesam som stark.
Erik Langerts rum är sparsamt men effektivt. En trappa klädd i murrig heltäckningsmatta och en balkong i förgyllt gjutjärn är det som ryms på scen. Den röda sammetsridån i fonden och scenrummets befintliga kolonner samsas med detta.
Jag älskar sagor med lyckliga slut och som tur är får jag här mitt lystmäte. Det är skönt med lite hopp, för prinsessor och för alla oss andra.
Loading ...
