När allting i livet är så överdjävligt att självmord känns som den enda vettiga vägen finns det kanske de som hoppas på förståelse, sympati och till och med angivna skäl till att fortsätta leva. Istället kan man bli erbjuden en rad argument till varför att dö för egen hand är en ärofull och hjältemodig handling som dessutom kan komma att förändra ett helt samhälle.
Nikolaj Erdmans pjäs Självmördaren från 1928 är här bearbetad av dramatikern Moira Buffini som moderniserat såväl språk som rollista. Den av politiska skäl nödvändiga farsen i originalet är bevarad och bitvis rejält förstärkt, vilket dessvärre gör pjäsens svarta innehåll till ett tomt, gapande hål när det kunde ha varit bitskt, tragiskt och angeläget.
Ensemblen är spretig. Centralfiguren och potentiella självmördaren Semjon Semjonovitj Podsekalnikov gestaltas dock med övertygelse av Eric Ericsson. Ericssons känsla för sin karaktär är stor och varm och den ger honom ett självklart uttryck som både clown och agitator. Semjons fru tillika familjeförsörjare Masja spelas även hon med skicklighet och skönt patos av Hilda Lundgren. Mattias Nordkvists partilojala brevbärare Jegor tillhör definitivt också denna skara av karaktärer som gestaltas lidelsefullt. Hans spel kännetecknas av den sympatiskt osäkre vindflöjelns trevanden i mörkret, men visar till sist att han faktiskt är den ende som gör handling av ord. Resterande ensemble levererar troget sina buskisrepliker på löpande band med undantag av Carina M Johannson vars spel sträcker sig utanför den givna ramen då och då.
Hansson Sjöbergs scenbild passar även den som hand i handske med farsens form. Ovan nämnda dörrar och trappor har som sagt sin uppenbara funktion i det nergångna trapphus i gröngrå toner som vi skådar. Den vackra musiken av Alexander Alexandrov, Tobias Sondén och Richard Wagner framförs känsligt av skickliga musikanter.
Repertoaren på Stora scen har länge till stor del varit publikfriande och detta är inget undantag. Det är också enda anledningen jag kan se till varför man väljer att spela fars. Spelglädjen hos några tappra skådespelare räddar betyget från bottenskrap.
Loading ...
